Livet vill leva dig!

Vid den här tidpunkten för ganska exakt fyra år sedan så hade min kropp totalt kollapsat efter att ha drivits alldeles för hårt under allt för många år. Jag gick in i en djup utmattningsdepression och tappade de flesta av mina kognitiva förmågor, så som att läsa, skriva, tala sammanhängande, gå för egen maskin o.s.v. Hjärnan stängde helt enkelt av allt som en sista desperat åtgärd innan den dog. Enkelt beskrivet.

Jag var då en driven, engagerad, inspirerande, kompetent och enormt social person med många bollar i luften, konstant problemlösande och genuint glad och tacksam medmänniska med stort hjärta. Jag älskade mitt jobb som högstadielärare, mitt engagemang i min församling, musiken och familjen. Engagemanget visste liksom inget slut, trots att jag hade en smärtproblematik som bitvis var helt förlamande och konstant i behov av medicinerade. Min vilja var större än allt annat.

Mina styrkor blev helt enkelt mina svagheter. Min förmåga att gå upp i annat, fascinera mig för både litet och stort, drivenheten att alltid se problem som "möjligheter som kommer med baksidan först" samt den obotliga förmågan att alltid se det positiva i allt. Allt detta gjorde att jag helt enkelt satte mig över allt det som gjorde ont och fokuserade på annat. Det var ju ändå ingen annan som blev lidande, eller hur? Och bita ihop och stå ut med smärta kunde jag.

Tills min hjärna la av.

Jag har varit i dödens väntrum och vänt. Det har läkare med all önskvärd tydlighet nu gjort klart för mig och jag förstår nu. Jag är tillräckligt frisk för att förstå att jag är sjuk. Äntligen. Och nu tar jag konsekvensen av det och fattar kloka beslut för ande, själ och kropp. Lyssnar och försöker vara varlig. Ta vara på livet som getts mig som gåva.

Precis i inledningsskedet fick jag komma till en fantastisk psykolog och för det är jag evigt tacksam. Hon har blivit en vän som jag skattar högt. Vi umgås inte privat eller så och jag respekterar hennes sfär som behandlande psykolog något oerhört. Första gången jag skulle dit var jag orolig. Hur skulle jag, som inte ens kunde få fram ord som tillsammans skulle utgöra meningar, få en vilt främmande människa att förstå mig??!! På något sätt så gjorde hon just det. Hon sammanfattade vårt möte i en avslutande bild som hon såg framför sig, och det var precis på pricken. Jag satt och tårarna rann.. hon hade förstått precis allt. Fångat min personlighet på pricken, varken mer eller mindre, i en bild som jag inte återger här och nu, men jag delar gärna en annan som också kom tidigt i processen.

Det var vinter då liksom nu och de stora kastanjerna utanför fönsterna stod där med sina kala grenar. Hon påpekade att de är inte mindre träd för det, trots att de varken blommar, har blad eller bär frukt. De är inne i en viloperiod. Att knoppanlagen fanns där under barken och bara bidade sin tid. För allt har sin tid. Knopparna får inte komma fram för tidigt för då är risken för frostskador stor. Allting har sin tid och kommer i sin tid. När det är moget.

Jag hade makalöst svårt att komma ihåg saker, men hon använde sig av bilder som etsade sig fast i mitt sinne. Det är en annan del av hjärnan har jag fått lära mig, än den som var skadad.

"Cia, du har blommat och burit frukt under så enormt lång tid. Det är dags för viloperiod. Men du är inte mindre träd för det"

Bilden satt kvar på näthinnan och det har varit åtskilliga gånger under denna tid då jag upprepat för mig själv medan tårarna runnit utför mina kinder.. "jag är fortfarande ett träd".

Det kan ju låta en aning flummigt, men för mig blev symboliken så enormt tydligt. Även om jag inte orkade eller förmådde prestera ett skit - så var jag ändå jag. Trots att alla mina förmågor kändes bortblåsta och jag inte var till nytta för någon.

Jag har kommit långt. Jag bär vissa blad, och det knoppas en aning. Ibland får jag kanske bära lite frukt, i all sin enkelhet, men jag skyndar långsamt. Tidigare har jag bildligt talat stått med en hårfön och blåst värme på mina grenar i hopp om att det ska knoppas tidigare. Det funkar inget bra. Frosten slår till.

Men att bara vara och ta dagen som den kommer, att målmedvetet vila kropp och sinne är en sann utmaning. Att släppa tanken om vad man ska "komma tillbaka till", att ändra på vad som är "normalt", att flytta ribban och placera den efter förmåga och inte vilja - det är jättesvårt! Det har varit och är en svindlande resa där mycket dras till sin spets. Inte minst frågan - vem är jag?

Jag börjar finna nya fotfästen, omformulera tillvaron, men det är en verklig process. Min process. Ingen kan göra det åt mig. Jag får däremot hjälp och stöd av kloka människor, inte minst det smärtteam uppe i V-vik som nu hjälper med min fysiska smärta.

Det här blev långt och tämligen utelämnande, men kanske det kan vara till nytta för någon. Någon som kanske behöver stanna upp och inse att livet faktiskt har sina naturliga årstider med olika perioder. Att man måste låta naturen ha sin gång. att det är helt okej att bara vara om man inte mäktar med något annat - för man är fortfarande värdefull ändå.

Varken du eller jag är våra prestationer!

Hon sa något annat klokt, min psykolog, som jag inte förstått förrän nu. Jag som så helt har fokuserat på andra."Livet vill leva dig!". Jag tyckte då det vara bara konstig svenska och jag förstod inte själva essensen..

Men Livet vill leva mig. Det vet jag nu. Vi jobbar på det ihop, livet och jag.
Så tacksam över att ha fått en andra chans.