Hoppas du ska finna ett och annat guldkorn här. För mig handlar denna sida om att göra ett nedslag och sätta på pränt det som är viktigt för stunden - eller evigheten, trots att livet rusar på runtom.
Jag är en genuint tacksam människa som väljer att njuta av det lilla i det stora, så mina lyckopiller kan verkligen variera. Tillvaron är inte alltid enkel, men som en klok person sa till mig: "I alla stora mästerverk är det skuggorna som ger dagrarna dess glans"

Vänligen
/Cia

tisdag 23 april 2013

Gemensamt fokus

Idag blev det dags för den nya listan att skapas. VillaWedebrands To Do List.

Med jämna mellanrum så måste liksom tankarna sorteras och den gemensamma målbilden justeras, så man synkar sina förväntningar, enas om prioriteringar och vilka insatser som ska göras. Det är ett jättebra sätt att landa och att skapa förutsättningar för att dra och arbeta åt samma håll. Man ser ju saker ur olika perspektiv och allt förutsätter ju samarbete om man nu ska vara två som ska trivas, må bra och utvecklas.

Jag älskar min man. I augusti är det 25 år sedan han friade och det känns helt surrealistiskt. Då var jag 19 och han 24. Ett år senare var vi gifta och familjelivet tog vid. Vi hade nog aldrig varit lika knasigt kära i varann så här många år senare om det inte vore för att vi pratar med varann om allt, respekterar och högaktar varann. Det har sannerligen inte varit något som har kommit av sig själv utan det har varit ett medvetet arbete. Vi har slipats och malts sida vid sidan om varann, och helt enkelt jobbat på det. Nu kan man säga att vi har fått ett visst flow på det hela och det känns skönt.

Nu har det ju liksom infunnit sig en ny period i livet då bägge döttrarna gift sig och flyttat hemifrån - innan jag ens fyllt 44. Lite andra prioriteringar och andra möjligheter har framträtt här hemma till följd av det.

Men vi fortsätter som vi alltid har gjort i vissa avseenden. Samlats kring badkaret exempelvis. ;) När barnen var små så var det ju bad varje afton och allt som oftast en kvällsmacka i badet. När någon av oss vuxna skulle bada så satt gärna den andre på toan och pratade, ändå redo att assistera barn vid behov. Nu passar vi på att bada ihop och själva avnjuta kvällsmaten i badet. Inte varje kväll så klart, men ofta. Mysigt!! Rekommenderas om ni inte provat det! Varmt och gott och sedan småprata med sin allra bästa vän. Närheten liksom.. I tanke och hjärta.

Allt som ska pysslas med eller göras i form av uppdrag utanför jobb och familj är något som vi alltid sett på som gemensamma projekt, och så även nu. Man är ju två om det även om det är den ena utav oss som så att säga är den exekutive parten, och den andre bara stöttande. Men då gäller det ju att man är överens och har samma målbild, annars fungerar det ju inget bra. Då blir det bara slitningar.

Likadant på jobb här hemma. Jag vet att Roger alltid gör det bästa han kan, och han vet att jag alltid gör så gott jag förmår. Den ömsesidiga respekten är oerhört viktig för oss och det hade aldrig funkat annars. Sedan måste vi få busa, kramas på mattan, skratta och gråta ihop, trösta och uppmuntra varann, hjälpas åt att bringa ordning ur kaos, be ihop, hitta lösningar och se framtiden, älska närhelst man behagar, samt ta vara på guldstunderna mitt i vardagen. För livet består ju mestadels utav just det. Vardag.

Och jag lovar... jag skulle kunna bo i en hydda i skogen, bara jag fick göra det med min man. Fast jag föredrar nog vårt hus. <3


lördag 20 april 2013

Lite ytfix är ju ingen idé!

Jag blir alldeles till mig och lycklig så det spritter i kroppen av våren. Det är en ständig upptäcktsfärd i trädgården där det har hänt någonting nytt varenda dag. Somligt verkar nästan växa cm-vis per dag. Vilken inneboende livskraft det finns i allt det som till synes verkar dött. Åh vad det är uppmuntrande!!

Vintern och den tunga blöta snön har verkligen gått hårt åt somligt. Mitt äkta kvittenträd har fyra fläkta grenar som jag måste försöka såga av. Har läst mig fram till att det inte är någon idé att försöka foga samman eller binda ihop grenarna mot stammen. Endast ytbarken växer ihop, kärnan gör det aldrig. Då blir det känsligt för nästkommande snömängd eller något annat. Då är det bättre att kapa och vänta på att det läker ihop och kanske nya skott får skjuta fram.

Återigen påminns jag om de slående likheterna med livet. När något är trasigt och fläkt, kanske det inte hjälper mer än temporärt med att staga upp det och försöka fixa till det på ytan. Kan det inte läka inifrån och ut så är det ingen idé. Det blir sårbart och kanske än värre.

Nä, ibland måste man fram med sekatören (eller sågen i detta fall) och bli av med det fläkta, i hopp om att nya skott och grenar bryter fram. I hopp om att den inneboende livskraften i trädet räcker till att läka såren på ytan, som faktiskt inte bara håller sig ytligt. De går djupt!


Jag kan inte låta bli att tänka på mig själv som det där trädet, som behöver djupa rötter när stormen yr, som inte alltid blommar och bär frukt, utan ibland måste gå in i en viloperiod. Somliga av mina grenar bröts av. De har fått kapats en efter en, även om man hoppats på att man skulle kunnat spänt ihop grenen mot stammen och att det skulle växa ihop, men nä... Sågen fick komma fram.

Nu är det bara att lugnt försöka pyssla om trädet så livskraften kan komma till sin rätt och att nya skott får bryta fram och växa sig starka. Det tar sin tid, men vem vet, tids nog kanske både jag och mitt kvittenträd har en välbalanserad krona. Jag får väl pyssla om både mig själv och mitt kvitten i hopp om att det blir en praktfull krona till slut. Förhoppningsvis kommer det blomma på de grenar som finns kvar, även om de blir få. Fyra stora grenar har gått av. Men jag blommar ju också lite, om än inte så ymnigt och yvigt, så jag hoppas på rosa vackra blommor i det lilla.

Annars är det "lite här och lite där" i trädgården som gäller. Små stunder med lite rens. Får ju hushålla med de där grenarna jag har kvar. Men det är så bra att jag får hjälp av mannen. När jag väl klippt eller rensat en korg full så hjälper han mig med tömningen. Korta stunder blir det, men det är ju det som är så bra.

Det är vår trädgård, och vi tar det med ro. Ingen massa måsten eller krav. Det är hälsokällan som man bara ska dricka ur, inte drunkna i. Tillräckligt mycket så det bygger upp, och inte för mycket så man blir dålig.

Balans... Jomenvisst. Min ständiga läxa! ;)

torsdag 11 april 2013

Landar rätt

Allt som oftast brukar jag ta upp min telefon och titta igenom bilder på människor jag älskar för att liksom samla på mig en dos extra lyckopiller. Som sådan där medicin man får utskriven "vid behov".
Ibland blir mina närmaste förfasade då jag gärna knäpper av en och annan bild när de är i närheten. Men jag tror de har börjat förstå att det är en god och hälsosam medicin för min själ :-)

Det är som det där med kramar. Jag tror det är livsnödvändigt och superviktigt i så många avseenden. Det frigörs oxytocin (måbrahormon), bekräftar, värmer, uttrycker kärlek och är min typ av bränsle!

Bifogar en bild på den senast fyllda 6åringen i familjen, kusin Victoria, som här instrueras utav storkusinen Alexandra, vår yngsta dotter.

Man kan ju inte annat än att öka värmen inombords när man ser dessa sötnötter!?!
Så... Då har man delvis landat rätt inför nattvilan. Bara läsa ett par sidor i en god bok först. Sedan ska det sovas. <3

onsdag 10 april 2013

Tinar!!

Tack gode Gud!!! 
Livet håller på att återvända, i både det ena och det andra avseendet.
Jag har sovit och är på bättringsvägen <3 Så enormt tacksam!! Myrsteg, men åt rätt håll.

Ute håller det äntligen på att tina. Förra gången jag la upp en bild med samma motiv som nedan så var allt täckt med snö! Det är mycket ute som blivit tilltufsat, grenar som fläkts av, buskar med avbrutna grenar mm. Snart hoppas jag kunna gå ut och såga av samt klippa ner det som behövs. Hoppas att allt överlever, om än stukat.

Här inne ligger nu jord och krukor på köksbänken då jag börjat med sticklingar och omplantering av pelargonerna. Det är rörigt och lär väl så förbli under en ansenlig tid då jag bara får till någon om dagen. Men vad gör väl det, när allt kommer omkring. Kanske jag kan få ner ett och annat frö i jord här inne idag? Igår blev det inte av. Vi får väl se helt enkelt. Jag ska laga mat också.

Sen måste jag bara få säga att jag är så glad för mitt badkar. Vilken välsignelse det är!! Det blev 1½ timmes långbad igår med sakta och försiktig massage av både skalp, ansikte, hals och axlar. Det blev i alla fall av och det gjorde nytta.

Myrsteg, men framåt som sagt. Hur som haver... Det är hopp som gäller även om det är långsamhetens lov som måste sjungas ;)

Kram på er och ha en riktigt go dag.

En del av vår baksida där det ska bli ett växthus på grunden till vänster. Grönsakslanden i mitten och sedan en tjusig blå container som flankerar till höger. Ser inte klokt ut, men det ska bli en brädklädd bod så småningom med fönster och dörr, tak och ett vedförråd till höger. Tja, vi ser visionen tydlig i alla fall :) Nu ska bara tjälen släppa så är jag nöjd.

tisdag 9 april 2013

Vård

Stackars min lilla knopp & kropp. Den har så ont så den bara till gråta och skrika rakt ut. Men jag vet ju att det bara blir värre då så jag försöker ta hand om den efter bästa förmåga och låter visserligen tårarna rinna, men stillsamt.

Jag har gett den erforderlig medicin och tänker sänka ner den i ett varmt bad. Därtill ett stort glas vatten och ett program om trädgårdar genom SvTplay på datorn intill.

Ont ska med gott fördrivas, var det va? Min lilla kropp och jag... Vi ska jobba på det <3 Jag ska ta hand om dig efter bästa förmåga, för var ska jag annars bo?

Sedan, lite senare idag en liten guldstund med en kopp kaffe med min "storasyster" om kropp & knopp lugnar sig tillräckligt.

Önskar också få peta ner något frö i jord. Skapelsekraft! Men en sak i taget. Stor kram.

måndag 8 april 2013

Påskhelg!

För mig är påsken, och har alltid varit, den viktigaste helgen under hela året. Det har sin grund i ett par olika anledningar.

Dels själva påskens orsak och upprinnelse i Jesu död och uppståndelse, dels för att alla vi i familjen som kan, dvs även mina bröder och deras familjer samt mor & far, träffas och myser tillsammans uppe i stugan i Funäsdalen.

Vi är så utspridda allihopa, men har liksom detta ställe som gemensam knutpunkt. Det är en handbilad kåk som rymmer många på en och samma gång. Urentreprenörerna mor & far satte igång att bygga stället när jag var fyra år. Sedan dess är det nog endast ett fåtal påskar som firats på annan ort.

Denna påsk är dock ovanlig. Det är första gången sedan vi fick döttrarna för 23 resp 21år sedan som vi inte är på samma plats. De har firat hemma, tillsammans, som de två små nya familjer de är, medan vi är här uppe med mor & far, storebror Dieter & Maria samt David (brorsbarn), Solveig, Alvin och Emelie. Mysigt!

Samtidigt som vi har en väldigt opretentiös påskmiddag så njuter vi hejdlöst att bara vara efter tycke och smak. Parallellt i tanken påminner vi varandra om viken process som pågick för 2000år redan och har avgörande betydelse även idag.

Något tar slut för att något annat ska ta vid. Livet segrar över döden.

fredag 5 april 2013

There's NO place like HOME!

Åhhhhhh vad jag är TACKSAM!! I natt ska jag få sova i min alldeles egna säng. Vilket lyckopiller är inte det så säg! Det är egentligen en ofattbar lyx som vi tar alldeles för givet. Det finns allt för många i vår värld som inte har en egen säng.

Väl hemma efter en resa till Funäsdalen där vår familj har en stuga som mor & far byggde -73, tror jag. Jag var fyra år och hjälpte till genom att åka skottkärra och trilla halvnaken i glasullen då jag balanserade på golvreglarna. Hmm... Det är minnen det!

Funäsdalen och stugan där har fungerat lite som en mötesplats för hela vår familj, speciellt under påskhelgen. Jag har två äldre bröder och vi syskon är utspridda med våra familjer både i Nybro, Stockholm, Uppsala och Trondheim. Stugan rymmer många och som flest har vi nog varit 18 personer där tror jag. Det har varit fantastiska år. Mycket kärlek sitter i de där väggarna som är av handbilad fur från Dalarna.

Det var även under semestrar där jag kysste min blivande make första gången, vi förlovade oss, samt firade vår bröllopsresa. Det var också dit kosan styrdes då vi for på semester som nyblivna föräldrar, en månad efter nedkomsten. Som sagt, vi har upplevt en hel del däruppe.

Nu var vi där uppe för första gången utan våra döttrar som firade påsk tillsammans med sina män här hemma. Annorlunda, men bra. Det var riktigt mysigt att packa ihop sig och åka själva, jag och mannen. Man behövde inte planera packningen lika väl heller. Gott om plats. Det är 87 långa mil för oss dit upp och jag mår faktiskt riktigt dåligt av att resa, men den här gången gick det över förväntan. Men så har jag en avgrund att jämföra med  och är vansinnigt tacksam för varje lite förbättring ;)

Hur som haver så känns det fantastiskt bra att vara hemma nu. Det var egentligen det jag ville ha sagt. Få lite struktur på vardagen och hitta in i en bra rytm med alla mina "läxor" jag har. Tänk att det ska vara så svårt att få till en vardag?!

Nåväl, jag älskar mitt hem. Inte för att det är fantastiskt, extremt prydligt eller ens välstädat, men det är mitt - eller så klart, vårt!! Vår lilla plats på jorden att förvalta. <3


Kram på er!