Andningshål

Denna bilden är från 2014, under en av våra Österlentrippar. Just här har vi parkerat husvagnen och bilen precis intill en sanddyna med vatten nedanför. Efter att ha sett oss om i nejden så har vi här landat med våra solstolar och njuter av eftermiddagens solstrålar.

Roger parkerar sig medan jag plockar ihop lite av de godsaker vi köp i en utav de lokala fiskbutikerna på orten.Där sitter vi sedan och njuter.

Det är få semestervarianter som jag längtar efter så mycket. Att får kroka på husvagnen där bak och bara packa in det nödvändigaste och sedan tuffa iväg, maken och jag.

Man kan verkligen ha olika förhållningssätt till det här med husvagnar och semestrande. Olika saker kan passa olika tider och skeenden.

För oss är det frihet i en liten ask. Ett sätt att bara komma iväg och koppla av. Man kan köra dit näsan pekar och sova längs med vägen. Själva resan och bara att få vara är liksom målet.

Somliga människor vet inte vad de ska göra med all sin tid. Vi kämpar ständigt med att fördela den så klokt som möjligt bland allt som pockar på. Då är det lätt att missa att se till att man få tid för återhämtning. Det där är svårt...men nödvändigt. På alla plan. Både för individen, relationen och familjen.

I år hoppas jag att vi kan plocka fram husvagnen tidigt. Jag ser fram emot att ta små avstickare med maken. Tror att det är fullständigt livsnödvändiga små andningshål då vi båda kan koppla av.

Du och jag Roger, du och jag...

Om livets halvfabrikat

I veckan var jag och hade ett hedersuppdrag, som jag gärna kallar det. Sång vid livets nära skeden, i alla dess faser. Nu var det begravning och sång och pianospel var önskat. 

Det är alltid med stor förberedelse och djup närvaro jag tar mig an dessa uppdrag. Så viktigt att det får kännas äkta och personligt, även om jag då inte känner vederbörande. Den punkten kommer dock snart att förändras. Jag sitter vid pianot och lyssnar till prästen, och inser gång på gång, att jag njuter av att få lyssna till så vackra buketter som binds av minnen gällande denna person som nu gått in i sista vilan. Som om man lärde känna en person i efterhand. 

Denna varma och genuina kvinna som skulle begravas beskrevs som en riktig husmor som lagade all mat från grunden, alltid satt med stickorna framför tv'n, en sådan som aldrig tog till halvfabrikat.

Förutom att allt detta var alldeles ljuvligt för hennes omgivning, så påminde prästen om hur viktigt det är med våra relationer med varandra. Att de tyvärr för ofta liksom baseras på halvfabrikat och inte hinner "bakas" från grunden och bli sådär genuint och mustigt gott. 

Hmm...

Det tål verkligen att tänkas på.

För ett antal år sedan när jag blev allvarligt sjuk och inte kunde klara av att laga mat, så tröstade min psykolog mig med att det just är för sådana här tillfällen det finns halvfabrikat. Och jag insåg vad hon menade och lade ribban efter förmåga och inte egen förväntan. 

Men överfört till relationer blir det en helt annan sak. En djup relation är ett långkok! Ingen halvfärdigt värmeprojekt. Det där tål att kluras vidare på... minsann! 

Godnatt alla rara.

En sann konst att skapa andrum - livsrum

2001-05-05 

"Människor som möter det som faktiskt finns framför dem 

utan att snegla på det förgångna eller låter sig distraheras av framtiden 

är de som använder sina liv på bästa sätt."

I våra sinnen färdas vi snabbt fram och tillbaka genom tre olika "världar" konstant, utan att vi ens reflekterar över det. Gårdagen, nuet och morgondagen. Att kunna växla fram och tillbaka är en fullständig nödvändighet om man ska kunna lära av sina misstag, göra en klok bedömning om vad jag måste göra nu för att uppnå önskvärt resultat i framtiden. Det är en gåva och en funktion som är god om den brukas rätt, men som också är en källa till fullständig frustration om vi inte tar kontroll över den.

Vi har vissa ryggmärgsbeteenden som bara klickar till vid en given situation och där reaktionen beror på vilka erfarenheter vi har sedan innan. Ibland är det jättebra, vid andra tillfällen är det kanske något som behöver bearbetas och vår reservation eller reaktion kanske behöver revideras.

I min yrkesroll som högstadielärare har jag mött många ljuvliga personer som är hur skärpta och kloka som helst, men just funktionen mellan dessa tre världar inte har fungerat som det ska, utan manuellt får lära in beteenden. Där det inte är självklart att kunna "länktänka" på så vis att: Gör jag så här nu, så blir det så där i morgon, eftersom det blev som det blev igår. De lever totalt i nuet och har inte förmågan lista ut konsekvensen av sitt beteende, baserat på tidigare erfarenheter.

Men ibland hamnar vi ofta i det andra diket, att vi inte släpper det som varit, gruvar oss för hur det kommer att bli, och på så sätt helt och hållet glömmer av nuet - som inne är! Det finns nog en anledning till att det i Bibeln står att "var dag har nog av sin egen plåga" och "bekymra er inte för morgondagen".

Även om vi mentalt pendlar mellan dessa världar så gäller det att stanna upp och landa här och nu. Att gång på gång försöka återföra både Ande, Själ & Kropp till ett och samma ställe. Det ger vila och ro och är något som behöver tränas på. Att njuta av maten och faktiskt inte läsa tidningen och grunna på världsproblemen samtidigt. Att gå ut och gå och bara reflektera över det som doftar, känns och hörs just nu, istället för att gräma sig över gårdagen eller problemlösa det som komma skall.

"Det finns en tid för allt som sker under himmelen" står det i Predikaren, och det är verkligen så.

Skapa dig själv en "Jasså-hylla" där du rent bildligt och själsligt kan stoppa upp sådant som du möter som faktiskt inte kräver din reaktion eller insats, utan du bara kan notera och sedan släppa. Inse att ingenting någonsin blir bättre av att man driver på utifrån en massa måsten. Du måste inte någonting. Vänd på synsättet och gör sedan ett aktivt val om du ska agera eller inte.

Jag måste inte tvätta, men jag vill ha rena kläder - alltså vill jag tvätta.

Det är inte bara Kroppen som behöver ha en god kondition. Likadant är det med Själen och Anden. Det är en färskvara som ständigt behöver förnyas och tränas. Allt hänger ihop och är inget vi fixar till en gång för alla. 

Man får öva på medveten närvaro genom att skapa andrum - livsrum.

Ett nytt år!

Nu har det nya årets första timma passerat och jag har skramlat mig upp från soffan och i säng. Maken jobbar dygn och jag är inte så värst piggelin, så något stort partajade har det inte varit detta nyår. Dock var jag borta hos våra hjärtevänner ett par timmar och njöt av god mat och ytterst trevligt sällskap. Jag hade tänkt att dra mig ur alltihop men blev övertygad om att jag kunde komma, skruttig och dan, och vara med en stund i alla fall. Så gott! Så tacksam för det.

Klockan 21 var jag hemma och intog min soffa. Njöt av att läsa trädgårdsbloggar och faktiskt klicka hem lite fröer från Impecta. 😊

Sådd ger skörd. Och jag antar att jag måste så in lite olika sorters fröer i mitt liv om jag ska få till den skörden jag önskar inför det kommande året. Ibland är det inte bara bristen på rött sådd som resulterar i utebliven skörd, utan också skötseln av det nysådda. Det där med att hålla i och vårda det man tagit sig för, och nu pratar jag inte bara grödor utan utmaningar av olika slag.

Så det är väl dags att skapa sig någon slags målbild. Vad önskar jag mig utav mitt nya år?

✔️tid att måla 

✔️Plocka med yllefiltar och fårskinn ut i växthuset och mysfika där i ljusets sken.

✔️bjuda hem våra grannar på en fika

✔️rensa upp ch bort kläder mm

✔️måste ha tid för att hinna skriva tänka och reflektera

✔️bjuda hem våra syrianska vänner

✔️rodda runt i linneskåp och reensa bort sådant som inte används.

✔️plantera blommor i grönsakslanden och mixa det helasnyggt 

✔️dejta med min make är nödvändigt

Nåväl, det var väl ändå en start...  Hur ser era nyårsönskningar ut? 

Kram Cia 

Varje resa börjar med ett enda steg. Goda föresatser.

Och ändå får vi varje dag en ny morgon med blanka blad att fylla och på något vis kunna implementera de nya, eller kanske gamla, föresatserna vi grandiost, eller småskaligt, målade upp under gårdagen. Ni vet... Den dagen som är förbi.

Värna min måndag. Jag lyckades värna min måndag, på det hela stora. Och det känns som en seger ;) Skapa rum och tid för hälsans skapelse och själens njutning. Rytm som passar och goda -rimliga föresatser. Måste nog schemalägga min tillvaro något. Undrar om det skulle vara en hit? Balansgång det där när man sedan ska hålla på att prata med sin kropp om vad som den egentligen klarar just där och då. 

Ohhh well... Denna dagen gick i alla fall bra. Dessutom fick jag besök av Edwin med föräldrar ett par gånger under dagen, så jag somnar lycklig och nöjd över att detta ljuvliga välsignar oss nu.

Så nu är det dags att tacka Gud för alla mina välsignelser och tacka för den nya oförbrukade nåden som finns där för oss varje morgon. Nåd över allt förnuft. Den nåd jag vilar i och lever av.

Stora förändringar

Processer, stora och små, vardagliga och livsomvälvande... och allt där mitt emellan. Så ser livet ut runtomkring mig och även inom mig. Processer på många plan. 

På ytan kan jag berätta att dagen ägnats åt flyttbestyr. Yngsta dottern Alexandra och hennes man Marcus har flyttat in i en lägenhet i min mor och fars hus. Hela familjen, den utökade versionen, har hjälpts åt och min delikata uppgift denna dag har varit att passa Edwin.

Edwin, mina vänner, är min allra senaste kärlek i livet! Jag har blivit mormor! Och det är så mycket större än jag kunde anat, och det vill inte säga lite. Den 2/1 2015 kl 12.01 föddes denna lilla krabaten. Pauline och Christofer blev föräldrar och ingenting är mer sig likt. Vi är alla ganska fjolliga och slåss lite om att få hålla älsklingen. Ännu en ny dimension av tillvaron <3

Vem som helst kan nu räkna ut att jag mer än gärna tog min uppgift på allvar att ta hand om godingen medan de andra styrde på. Jag har ju den där nacken och ryggen som ska hanteras med förstånd så denna mormor håller i längden, så idag har jag skärpt mig mer och legat på rygg med Edwin på bröstet så fort jag kunnat. Och så guppa på pilatesbollen med honom i famnen sparar också kraft. 

Vi hittar sätt, du och jag Edwin. Det är ju du som är mitt fokus för att jobba för att bli så bra som jag kan bli - så jag kan vara mormor <3

Men det där handlar om processer på insidan, på djupet, och det berättar jag om när jag är redo. En annan gång. Stort är det i vart fall. På alla plan.

När tanken inte får rum

Det finns perioder som innebär att man i princip håller andan och kämpar för att hålla sig precis ovanför vattenytan. En sådan livssituation som är resultatet av en blandning av sådant man satt sig i själv och livet som händer. Ett tillstånd som man ibland hamnar i, men absolut inte kan stanna i.

Där har jag varit ett tag. Ett alldeles för långt tag. Det är inte hälsosamt på något vis. Hela min varelse talar om det för mig på alla möjliga sätt. Rent fysiskt på en rad olika vis (som bara är ledsamt att prata och skriva om) men också i avsaknaden av det som jag känner att jag vill ska kunna ta form och plats hos mig. Den kreativa och skapande förmågan stryker på foten. Det gäller allt ifrån matlagning till målning, samt tankar och reflektioner om tillvaron som ibland brukar ge sig uttryck här.

När tanken och den djupa reflektionen inte får rum...

Jag får ständigt påminna mig om att andas. Bara en sådan sak.

Idag är sista dagen som måste erövras och klaras av. Jag har två viktiga uppgifter på agendan som jag ber om nåd över att klara av. Sedan ska jag skala av, strippa ner, hämta fokus, andas, plocka mossa och småpyssla i sällskapet av en ljudbok. Och jag ska måla. Nu kan allt det där låta som idel mysig och okomplicerad förströelse för någon, men det är hårt arbete att få till. Att ligga ner och vila när man är som en spännfjäder är en sann konst. Att ha ro att tänka en tanke klart utan att sjuttioelva andra saker kidnappar tanken, en ytterst svår uppgift.

Små varningsklockor som alla pekar på samma sak. Stopp! Halt! Enough!

Att vara närvarande när man har en annan person framför sig, eller står i en uppgift är ingenting emot konsten att bara vara närvarande i sig själv, och för sig själv. Tid för eftertanke och reflektion. Tid att lyssna in vad Gud vill visa mig. Tid för att låta den inre källan fyllas på och återställa balansen i tillvaron. Då kommer även kroppen må bättre.

Så.. idag också.  Men imorgon är en annan dag.


Ändå tacksam för medvetenheten jag idag nu äger. Det man inte erkänner för sig själv, kan man heller inte förändra. Nu så.... andas medvetet och förberedelser inför viktigt möte om ett par timmar. Tack Gode Gud för nåden och din konstanta närvaro i mitt liv.

Ha en go dag du som läser detta. Var rädd om dig och värna din tid för tanken, återhämtning och reflektion <3

Nöjd trots det ofärdiga, halvfärdiga och inte ens påbörjade..

Senaste inlägget jag skrev här var den 22/5 och jag hade sent omsider börjat få ner lite smått och gott i mina grönsaksland. Jag var rätt frustrerad för att jag inte hade kommit igång tidigare och att inte kroppen vill som jag vill, precis som om det skulle hjälpa.. Nix, inte alls, utan det får fortsätta gå under parollen "Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt och se inte så ringa därpå". 

Sedan fröna successivt kommit ner i jorden så har det i princip regnat mer eller mindre hela tiden. Först var jag lycklig då jag tänkte att det var bra att jag slapp vattna... sedan börjar jag bli lite smått orolig att fröna kommer ruttna och inte bli någonting av i vätan och kylan.

Svamparna börjar visst dyka upp i riklig mängd dock så somligt har väl i alla fall trivts.

Men! Det börjar dyka upp lite smått och gott här och var och idag har äntligen mina sockerärtor fått ett armeringsnät att klättra på. Det kommer bli kanonbra tror jag. Tycker det är riktigt snyggt med lite rost bland växtligheten. Mannen börjar så sakteliga ta in att det kanske kan vara snyggt, annars är hans inställning att rost är något som ska bekämpas!

Vid ytterkanterna på landet så har jag satt charlottenlök, gul och röd lök. Emellan löken och sockerärtorna så är det på ena sidan sått palsternacka och spenat, och på andra sidan en dubbelrad med rödbetor. Längst bort skådas jordärtskockorna Bianca som är på gång. (Om någon vill ha sådana så har jag över, krukade och klara)

Inte så långt kommet som synes, men vår trädgård får väl kanske betraktas som något slags monument över att det blir när det blir - om det blir. Långt ifrån alla prunkande och dignande grönsaksbufféer som man ser både här och var. Jag njuter så av att se alla dessa, men försöker förhålla mig nyktert till min verklighet som ser ut som den gör. Min trädgård är ju min rehabplats. Min plats där jag övar dosering, att lära känna var och när gränsen går - innan den är nådd. Där jag tränar på att vara nöjd trots det ofärdiga, halvfärdiga eller inte ens påbörjade. Att vara tacksam och stolt över det som spirar och gror, samt försonas med det som inte gör det. Ni förstår... odling och livet, det går hand i hand.

Jag är mycket för det där med kretsloppstänk, både vad det gäller jorden och människan. Återvinning är en av Guds grundidéer tror jag :) Inget är någonsin helt förgäves... Men det tror jag att jag ska utveckla vid ett annat tillfälle.

Sedan lyckades vi, mannen och jag, äntligen klippa ligusterhäcken på framsidan. Den som borde varit klippt innan midsommar... Men nu är det gjort! Dessutom fick den ena benveden en ny frisyr, den blev rund. Sen fick det räcka för idag. Mastigt nog för "lilla jag" som gick in och tog en dusch, la mig och vilade och bestämde mig för att vara nöjd med dagens insats! (Även om det finns triljoner fler saker som jag vill göra)

Vår lilla plats på jorden i alla fall #tacksam <3

Alltihop får plats. Bara grunden är lagd.

Skärtorsdag för drygt 2000 år sedan.

Jesus har nyss firat den traditionsenliga påskmåltiden med sina lärjungar, alla tolv. Även de två som Han vet kommer förråda och förneka Honom. De var inga perfekta individer de där lärjungarna, utan som vi folk är mest, med tillgångar, men också med fel och brister.

Trots att tiden är knapp och att Han vet vad som väntar så prioriterar Han tiden att tvätta deras fötter, dela måltiden och gemenskapen. Alltihop får plats.

Påsken var stor - och är stor - bland judarna. Man firar uttåget ur Egypten och frigörelsen från slaveriet, där blodet från ett felfritt offerlamm struket över dörrposterna blev signalen som räddade dem alla, för att göra storyn extremt kort.

Jesus delar måltiden med sina lärjungar och ger dem ytterligare en viktig uppmaning - att detta nu är något som de hädanefter ska göra till minne av Honom. De delar brödet och vinet, utan att för den skull begripa vidden och bredden av det hela. Måltiden får ett nytt djup och en ny innebörd som de först senare till fullo kommer förstå. Nattvarden.

Efter avslutad måltid så går Han ut i Getsemane örtagård, längs Olivbergets sluttningar, och ber sina lärjungar följa med. Han ber dem om hjälp i bön, men de somnar lite här och var efterhand och Han blir ensam med sin vånda och ångest. Det berättas att Han svettades blod och skrek ut sin vädjan om att få slippa det som väntar.. om möjligt. Men sedan - "ske Din vilja".

Det är med det scenariot på näthinnan jag nu går till sängs.

Kommer titta en sväng till på Instagram innan jag somnar och hitta bilder på söta små påskkärringar och påskgubbar och bli alldeles varm i hjärtat. Minnas hur våra egna små också klätts ut med röda kinder, påmålade fräknar och huckle, gått och förgyllt grannarnas dag med teckningar och en sånghälsning om Glad Påsk. Alltihop får plats.

Men helgens orsak, ursprung och djupaste mening kommer för alltid att vara upptakten till det största kärleksoffret av dem alla. Det viktigaste av det viktiga. Det fullständigt livsavgörande.

Alltihop får plats. Bara grunden är lagd.

Nedräkning pågår..

Med hjärtat som insats

Läste nyss något klokt och koncist som min mor hade skrivit i ett socialt forum:
"Kärlek måste man vårda. Fallgropar finns alltid, huvudsaken är att man omedelbart kravlar upp om man ramlar i en sån".
 
Relationer är det viktigaste och ibland det svåraste vi har. De kan göra oss starka, men också sköra. För att utveckla eller bevara en relation med någon så måste man investera med sitt hjärta. Det går inte med mindre. Det gäller alla mellanmänskliga relationer av varierad grad.

Och med hjärtat som insats kommer oftast stor belöning, men ibland också stor smärta. 

Vill man vårda sig om en relation så måste man välja att tolka välvilligt, försöka förstå saker och ting utifrån hjärtats värme och färg, samt givetvis uttrycka sig och handla därefter. Alltid med den utgångspunkten av att man vill varandra väl. Åtminstone tills motsatsen bevisats och klargjorts.

Har känt mig bedrövad i många avseenden den senaste tiden då jag tycker att de där fallgroparna snarare tenderar till att bli vallgravar eller skyttegravar där människor sårar eller blir sårade till absolut ingen nytta. Och har man investerat med sitt hjärta i "tycka om", eller "omsorg om", så smärtar det rejält att bara finnas vid sidan när vallgravar grävs, utan att man ens håller i spaden.

Som sagt, fallgropar kommer alltid att finnas... men då får man snabbt som attan hjälpas åt att kravla upp, istället för att gräva vidare.

OM man vill att kärleken ska segra.

Peace, Love & Understanding
Kram godnatt

#verkligheten

Idag är det söndag och två dagar kvar till julafton. Snön lyser med sin frånvaro och därmed lite av julkänslan. Det är något av en annorlunda jul. Så mycket omtumlande har hänt på sistone så jag känner att det har varit lite svårt att vara "hemma i sig själv" på något vis. Det lät flummigt, men det är nog det närmaste jag kan beskriva det.

Igår fick jag och mannen äntligen lite tid tillsammans i alla fall. Så gott! Jag har flera goa vänner, men han är min allra bästa vän och vi har knappt hunnit pratas vid ordentligt på hur länge som helst känns det som, av diverse olika anledningar. Men trots att det finns hur mycket som helst att göra här hemma av julstädning och förberedelser så tog vi bara tid ihop. Åkte en sväng till Kalmar och småstrosade, köpte en julklapp till pappa och åt på Thai Silk. Sen kom vi hem och bara landade i var sin soffa och bara njöt av lugnet och en film. Hade nog tänkt jag skulle fixat lite inför julafton, men vi var helt enkelt för slut och bara behövde vila och vara. Tillsammans <3

Imorgon jobbar han dygn och dagen efter är det julafton och vi blir 18 personer här hemma. Fantastiskt att paniken inte sprider sig hos mig inför faktum, med tanke på att mitt hem just nu inte alls ser ut som alla fina julpiffade hem som man ser på instagram eller fb. Haha.. Jag tror jag ska bistå med lite verklighetsbilder för att nyansera upp det hela. Så håll till godo!

Men jag blir faktiskt tacksam, mitt upp i allt. Att lugnet finns ändå. Att det ordnar sig. Det blir jul ändå, bara vi får vara tillsammans. I år satsar jag på att jag ska hålla någorlunda i kropp och knopp, så julafton blir en dag som även jag kan njuta av. Juldagen är den stora sång och musikgudstjänsten också i kyrkan där jag alltid är aktiv och med. Vore fantastiskt om jag kunde vara det med en rimlig medicindos i kroppen. Dosering dosering. Min eviga läxa.

Snart ska mannen och jag åka hem till ena dottern och mågen då våra barn med män i år bestämt sig för att bjuda oss på den välsmakande lutfiskmiddagen. De ringde igår och bjöd oss till bords! Helt fantastiskt. Jag blev så lycklig att tårarna rann. Kärlek i praktisk handling.

Sen blir det väl skinkkok, lite bakning och pysslande här hemma i afton och under morgondagen för att vara någorlunda redo inför julafton med vår utökade familj. Vi kör knytis med maten som väl är.

Jag önskar dig en fridfull Jul med nära och kära och glöm inte, Jesus is the reason for the season!

Andra bullar och en annan tingens ordning.

Jag brukar vanligtvis gå loss på julmusik någonstans i november, börja med stjärnor, ljus och röda dukar till 1:a advent, och sedan plockar jag på. Kulor i gardinerna och lite andra småsaker. Det bakas och förråden fylls med både det ena och det andra. För att inte tala om att lussebullar  och annat smått och gott.Inte sådär slaviskt och jäktat för att det ska falla andra på läppen, utan mer bara för att det är en njutning att liksom boa in sig med alla ljus och allt mysigt.

Men i år har jag knappt kommit igång alls. Och det är snart 2:a advent. Inte ens adventsstaken och första ljuset är tänt! Känslan infinner sig inte och jag hittar liksom inte inspirationen. Vafalls? Märkligheter..

Men så kom jag på det!

Det är inte alls samma sak utan Knoll & Tott hemma. Våra skruttor och gullefjun har ju flyttat hemifrån och bildat sina egna familjer. Det finns inga puppor hemma att överraska med små mysigheter som successivt plockas fram eller bakats. Nu ska ni inte missuppfatta det hela. Jag är inte alls missnöjd med att de flyttat hemifrån och gift sig med de absolut goaste männen tänkas kan, men nu förstår jag varför! En viktig "komma-i-julstämning" faktor  saknas ju!!

Om man tänker efter så är det faktiskt första julen som bägge två ordentligt flyttat hemifrån. Vi hade ju bröllop med 4 månaders intervaller här förra året och det sista var just i januari, och innan dess hade vi ett i september. Det där med jul kom liksom i skymundan vad det gäller fixande och donande. Det var ju fullt fokus på bröllop bevars mig väl.

Så nu är det alltså en ny juletid på riktigt på Villawedebrand. Jag får helt enkelt ta tag i det och göra något åt saken. Nu när själva grundorsaken är definierad så är det bara att lösa situationen :) Nu kan man ju addera upp sådana där trista  saker som att jag faktiskt inte har den fysiska kapaciteten att feja och dona nuförtiden, och inte heller frossar i bakverk med socker och gluten mm. Det bidrar säkert också.

Men nu kommer Cia med fixarmössan på sig :) Här ska bli julstämning! I det lilla, på ett annat vis, och med andra ingredienser. Julkrubban är framplockad. Dukarna strukna och julkulor är framtagna. Nu så, allt eftersom ska det donas lite här och var. Bara för mitt och makens välbefinnande <3

Jag tror jag ska börja med alla dofter... Dags att leta recept på lchfpepparkakor, saffransbröd mm. Lite vanligt bak får det nog också bli på det ena eller det andra viset, när älsklingarna - alla fyra - kommer över på en fika. Ja, fyra..  beroende på hur man väljer att se det hela så förlorade jag ju inte två döttrar, utan vann två mågar. Jag är rik!

Och för er som nu känner mig och vill skrika HALT!!! då ni inser att den nu skuttande insidan, mycket väl och snabbt, tar utsidan i besittning och bara kör på med allt som fruntimret nu har lust med, så vill jag säga... Ta't lugnt! För det kommer jag göra. Jag lovar! Lite lite i taget. Det genererar sig själv kan man säga, för jag må hända ha fått ny inspiration, men jag har inte blivit av med någon smärta, men den är för tillfället hanterbar. MEN nu har jag i alla fall kalibrerat kompassen och hittat rätt förhållningssätt. Och det är nog ett av det allra viktigaste här i tillvaron :)

Kram på er alla fina och rara <3
Love love!

Återhämtning

Det blev inget rehabbad för min del idag. I alla fall inte den som innefattar sjukgymnastik bland en massa andra goa människor. Kroppen skrek stopp och jag lyssnade. Ganska fantastiskt faktiskt :-)
Så nu ligger jag här i mitt eget badkar, bland bubblor i lagom varmt vatten. Det är väl på sätt och vis ett rehabbad av annat slag.

De talade så intressant på Efter 10 med Malou idag om hjärnstress, men jag får nog kolla upp det en annan dag då min egen hjärna inte mäktade med alla intryck. Man kan säga att hela jag är en empirisk studie i detta och bisarrt nog så känner jag mig ibland tudelad.

Ena delen av mig blir bara ledsen och frustrerad att jag "fortfarande" har sådana begränsningar, allra helst nu när jag dippade en rejäl vända och fick känna på ordentligt att jag inte alls är "frisk". Andra delen av mig finner det ganska fascinerande hur det här med hjärnan fungerar och hur allt hänger ihop. Att den helt enkelt stänger ner när det blir system overload. Måhända det är den vetgiriga läraren i mig som tar plats och ser det hela som en intressant, men bitvis smärtsam, empirisk studie.

Och när jag skriver fortfarande... ja, då skymtar verkligen den där otåligheten fram hos mig som skriker att JAG VILL FUNKA SOM VANLIGT NU OCH BESTÄMMA SJÄLV!!! Vara sådär stresstålig, multitaskande och den som bara har koll på läget.

Fast sedan talar jag mig själv tillrätta och  försöker tänka lugnt, klokt och förståndigt. Ser på mig själv med lite varsamhet och ömhet. ;-) Dessutom har jag faktiskt provat något helt nytt under den senaste veckan. Jag har låtit en rejäl bonnaförkylning läka ut på egen hand. Bara låtit den ta sin tid då jag faktiskt är sjukskriven ändå. Det var nog första gången någonsin! Jag menar, man har ju jobbat och kämpat på ändå och gått till doktorn och fått medicin så man blir "fixad" så snabbt som möjligt. 

Det är ju inte klokt egentligen.. att samhället är funtat på det viset att man inte kan känna att man i lugn och ro kan vara hemma och vara sjuk tills man blir frisk? Eller lurar jag mig nu? Är det bara mig det har varit fel på som gått till jobbet oavsett, om det nu inte gällt magsjuka? Jag tror inte det. De allra flesta kämpar nog in i det längsta och är både plikttrogna och känner ansvar, men jag har nog varit extrem har jag nu insett, jag med mina skruvade smärtreferenser. 

ALLT måste gå fort och vara effektivt. Man är så inkörd i det beteendet att det verkligen är en kamp att göra tvärtom. Att gå emot strömmen. Det är en ständig process av lärande, i alla fall för mig.
Men jag VILL lära mig. 

DET kan jag i alla fall bestämma! :-)

Blöta kramar Cia

Gafflad gris - långkok i all enkelhet.

Det är intressant det där med hur man fungerar som människa. Man har sina frestelser, fallgropar, eller akilleshälar, som gör att man blir ouppmärksam och liksom ångar på av gammal vana. För att det tjusar, är roligt, eller att man av någon annan anledning låter sig slukas eller mister kontrollen. Helt plötsligt har man inte styrfart och bollen är satt i rullning i en väldig fart. Då gäller det att lägga i handbromsen genast.

Bollen slutar inte rulla, men man kanske hejdar dess hastighet och på så sätt till slut får kontroll på situationen. En lagom rörelse framåt är ju sunt, men det kan lätt gå överstyr. Det här gäller ju alla områden och situationer där man på något sätt förlorar sin klarsynthet över vad som är lagom, sunt, klokt och balanserat. Det man vet är bäst när det kommer till en själv, sin kropp & knopp, för sin familj, äktenskap, arbete, relationer mm. När prioriteringarna blir fel.

Men DET var ju inte det som detta inlägget skulle handla om. Eller jo... kanske själva orsaken till det.

Min boll var satt i okontrollerad rullning. Jag har slagit i handbromsen. Nu har farten stabiliserats något och jag vill vara lite i smårullning på söndag då vi ska vara 15 personer på middag här. Och eftersom den middagen är något jag hemskt gärna vill få ihop så har menyn fått anpassats efter att inget kan hackas eller skäras. Dvs mat som inte kräver krafttag i nyporna. Dessutom behöver det gå att förbereda och göras i etapper för att kropp & knopp ska funka. Sedan krävs viss arbetsfördelning, och det tror jag jag har fått koll på och delegerat :)

Jag hade tänkt mig en höstig gryta med köttbitar, rotfrukter mm, men det gick ju fetbort nu då, så jag har helt enkelt testat ett långkok med lergryta i ugn. En sk pulled pork, eller om man vill, dragen gris, eller varför inte gafflad gris?

Maken och jag har just provsmakat den första laddningen och det blev ju GALET gott, tyckte i vart fall våra smaklökar. Och eftersom jag har svårt att hålla mig till ett recept så är det bäst jag skriver ner det här så jag kommer ihåg. För detta kommer göras fler gånger och kryddningen blev kanon, tycker mina smaklökar. Men smaken är ju som baken - delad.

Lägg lergrytan i blöt minst en halvtimme och förbered "marinaden" under tiden. Jag körde alla ingredienser i en mixer. Ugnen ska vara kall när du sätter in hela härligheten, så bry dig inte om den. När lergrytan är genomvattnad lägger du köttbiten i och helt sonika häller över marinaden och vältra runt köttbiten lite. På med locket och skjuts in i den kalla ugnen, som du nu sätter på 125 grader. Sedan får den stå där och bereda sig i eget gemak mellan 4-6 timmar. Min tog 5 timmar ganska exakt. Mot slutet plockade jag ut grytan lite då och då och kollade om det var lätt att dra isär köttet med två gafflar.

När det var klart så plockade jag ut grytan och tog av locket och lät allt svalna lite. Sedan tog jag upp köttet och gafflade isär det. Såsen som blev kvar i lergrytan hällde jag över i en annan gryta och smakade av. Lite mer salt behövdes, och sedan åkte alla köttrevor ner i såsen. Där får de nu ligga och gotta sig. Men vi var ju tvungna att provsmaka.... och det blev GOTT! En liten slev och så en klick creme fraiche var toppen till.

1,5 kg picnicbog

I burk tacosås medium
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
½ dl olivolja
½ dl chilisås
1 tsk worchestersauce
1 msk oregano
1-2 tsk chipotlesauce
2 msk spiskummin
½ msk cayennepulver
1 msk paprikapulver
2 msk balsamvinäger
1 msk liquid smoke
2 msk råsocker
1½ tsk salt 

That's it!

Hoppas du har nytta av mitt recept och kanske även funderingarna på om det är någon boll du måste hejda framfarten på. För glöm aldrig det.. För varje JA finns ett NEJ. Balans och dosering. Prioritera rätt. Det är lätt att det blir galet av bara farten, eller gammal vana..

KRAM

Kontrasternas tidevarv

Här ligger jag i min soffa inbäddad i filtar och känner mig riktigt ruggig. Det går mot höst och kontrasterna i temperaturen över dygnet är stora. Igår natt sov jag med strumpor på för första gången denna höst. Naken i övrigt men med strumpor på.

Livet som pågår runtomkring mig bjuder på helt galna kontraster. Under en och samma dag slussas jag genom tårar av sorg och oändlig glädje i en närmast osannolik bergochdalbana som givetvis påverkar hela min tillvaro.

Sådär så man till slut behöver distansera sig lite... Inte för att man inte älskar, utan just därför att man älskar. Annars går man liksom sönder. För vi har ju det där med att det för varje JA finns ett NEJ, som jag skrev lite om i mitt förra inlägg.

Efter ett av uppdragen idag som präglades av glädje, kärlek och tacksamhet så hittade vi en massa svamp, mannen och jag. De slemmiga fula smörsopparna som är fantastiskt goda och så då de vackra röda svamparna som är dödligt giftiga.

Slutsatsen att det som ser vackert ut på ytan kanske bara är en förrädisk skimär där en fullständig aningslöshet, och i värsta fall något ödesdigert råder.

Hur hittar man rätt?
Jo, sitter ner i båten när det stormar, kalibrerar kompassen, lyssnar inåt och uppåt och tar det väldigt varligt. Den ständiga påminnelsen. Äkta frid är inte frånvaron av storm, utan att finna lugnet mitt i stormen.

Och mitt i allt kaos kan man kanske finna att nåden gäller än, för den som vill ta den till sig och börja en ny vandring, med nya föresatser och nya förutsättningar.

Kontraster. Jag tror minsann det är livet.

Hursomhelst får livet pågå bäst det vill runtomkring just nu, för jag tänker ta mannen min i hand och göra kväll. Få den där lilla värdefulla stunden innan man somnar att lyssna med ögon, öron och hjärta. Där man skapar en liten lugn oas mitt i allt det andra.

Naken men med strumpor på. ;-)

Tips på lyckopiller!

Efter en heldag på IKEA igår med dottern och våra makar så är kroppen & knoppen följaktligen kaputt idag, såklart. Men det har jag ju liksom tagit med i beräkningen och det var ett medvetet val. Så värt det även om jag väntar otåligt på nästa dos smärtstillande som ändå inte riktigt tar toppen idag. En guldstund tillsammans är i sanning ett lyckopiller <3

Som vanligt så fortsätter jag att samla på mig mina lyckopiller och mata insidan med så mycket gott som går för att hjälpa till att hantera utsidan, så att säga. Jag vill bistå med två tips idag:

1. Fika med någon i skuggan under ett träd som du absolut inte behöver känna att du ska prestera något inför. Någon som du kan vara dig själv helt och hållet med och som faktiskt sätter värde på att du bara ÄR, utan att egentligen tillföra så mycket bortsett från din blotta närvaro. Någon som du litar på tolkar dig väl även om du är lite vimsig och förvirrad. Är du riktigt slut i rutan, men ändå längtar efter just detta så är det ypperligt om det är två sådana väninnor, varav den ena faktiskt bjuder på fikat. Då kan du bara slå dig ner i skuggan under löven som fladdrar för vinden, njuta av kaffet och det som serveras och bara lyssna.. medan de andra två pratar och flika in lite då och då. Om du har en väldig tur vill den ena massera dig försiktigt över panna, kindben och skalp för att lätta lite på spänningarna som sitter där. Allt det här fick jag njuta av en stund idag <3 TACK älskade vänner!!
2. Lägg dig ner en stund i soffan med laptopen på magen och surfa in på denna ljuvliga blogg Min plats i solen, där Lotta delar med sig av tankar och ord, samt helt magiska bilder. En kvinna, som genom att bara låta oss andra få läsa och följa med vid sidan om, inspirerar till att våga hitta nya vägar och visar på tankar som knådas. Ett sant och ärligt lyckopiller. Det är viktigt att spegla sig i andra. Att få följa med, lite lagom, och se att hela livet är en process för alla. Och att skönheten finns där.. precis inpå husknuten, mitt under näsan.

Kram på er!
Fortsätt bunkra lyckopiller. Det är nyttigt för själen. Sen är det väldigt gott om man får vara någon annans lyckopiller också.

Lycka i kubik!

Det är ju helt fantastiskt vad överfull man kan bli på kärlek, glädje och lycka om man bara öppnar ögonen och omfamnar det som finns omkring en.

Ibland verkar det som att somliga har enklare att radda upp och se allt jobbigt som händer, både direkt och även indirekt. Som någon form av svamp som suger åt sig tråkiga saker som bara adderas upp och blir en enda stor ångesthög.

Jag har valt en annan strategi som funkar för mig. Jag fullständigt suger i mig lyckopiller var jag än ser dem. Att kunna glädjas med andra är för mig en högvinst. Det blir ju lycka i kubik.

Att bli varm i hjärtat av att tänka på de söta grannbarnen, glädjas tillsammans med väninnan som lyckas enormt bra på sin säljturné, att se goa kort på den nyblivna pappan som stolt förklarar sig pappaledig med ett foto på fb.

Så öppna ögonen, sug åt dig även det som är gott för andra omkring dig. Då ökar välbefinnandet även hos dig själv :)

En gnutta lyckopiller

Jag samlar på mig allt eftersom, små lyckopiller av olika karaktär, för att kunna plocka fram och dosera allt efter behov. På min näthinna finns en våg. Ju mer jobbigt som finns i den ena vågskålen, desto mer behöver jag fylla upp i den andra för att skapa någon slags jämvikt för att handskas med situationen.

Oftast fylls den jobbiga vågskålen med sådant som är smärtrelaterat. Värk och smärta i sig, eller sorgen efter begränsningar som kommer i dess spår. Ibland, som nu, kanske hjärtat är tungt av helt andra orsaker. En liten helt obetydlig sak som fått oanade konsekvenser.  Ungefär som ett sandkorn mellan två tår i en gympasko kan resultera i en gigantisk blåsa. Skadan är skedd och det enda man kan göra är att tvätta rent mellan tårna och vänta på att det ska läka.

När det gäller sårade hjärtan får man tvätta rent genom att be om förlåtelse och ta emot densamma, och sedan vänta tills det läker genom att påminna sig om att det är just förlåtet. För även om det som orsakade skadan egentligen var obetydligt, så kan själva skadan inte behandlas så, för då kan det bli ännu värre.

För den sortens tyngder i vågskålen behöver man andra sorters lyckopiller än växter och daggmaskar mm. Det behövs mer krut i de pillerna. Dagens predikan i kyrkan av Jimmy var en sådan fullträff. Om att hålla fred och frid, inåt och utåt, uppåt och neråt. Jag suger åt mig varenda ord och den tål att lyssnas på gång på gång. Man kan hitta själva predikan och lyssna på den på vår hemsida www.nybro.pingst.se

Hur som helst finns det bara kärlek i mitt hjärta och den ska ju övervinna allt. Man får vila i det oavsett om det gäller smärta, framtid, hjärtesorg, eller oönskade blåsor.

Shalom på er!
(vilket jag idag lärt mig betyder både frid och fred - som ordet Peace <3 )

Man tager vad man haver!

Det doftar förföriskt från mitt kök!!! Mmmm.. Jag har ett experiment på gång  i ugnen. Med huvudingrediens zucchini såklart :) Alltså, jag är helt galet förtjust i denna grönsak, eller ska vi säga gulsak. Den växer så det knakar, ger mig skörd och utmanar min kreativitet. Jag måste nog tillstå att jag är gladare i den gula än den gröna. Tycker den är godare, eller är det bara inbillning?!

Om det blir gott så återkommer jag nog med ett recept längre fram. Måste ju testa först och se om det blir till att justera något.

För min del så är det så otroligt vitaliserande att faktiskt gå ut i landet och ta med mig mitt skördefat, plocka till mig det som verkar lämpligt för tillfället och sedan gå in och tillreda det hela. Bland grönsaker som växer frodigt finns även ogräs och annat som inte är omhändertaget som sig bör då jag inte orkat, men vad gör väl det?!

Man får välja vad man fokuserar på. Helt klart.

Några röda tomater har jag ännu inte sett till i år. Men se där har jag fått det fint förspänt genom min vän Birgitta, som har överflöd av just detta :) De går snart in i tomatdietens tidevarv, liksom vi i zucchinidietens ;) Nja.. så illa är det väl inte, men vi gjorde ett toppenbyte igår! Jag fick tomater, chili och gurka och hon fick med sig zucchini, vaxbönor och grönkål. Härligt!

Det jag fick ser ni på bilden till höger. Så vackert att jag måste ta ett kort. Tänk alla dessa färger!! De små gröna sakerna är djungelgurkor, tre olika sorters chili och sex olika sorters tomater. 

Nä, nu så ska jag spana in processen i ugnen..

Ha det gott så länge och njut av det goda som finns omkring dig.

Ett krusbär i munnen...

Igår plockade jag av krusbären på den gröna busken, och det var i sanning en taggig historia! Dessutom är det krångligt då grenarna liksom vill spreta åt alla möjliga håll och gärna nästla sig in i varandra. Och ja, de står lite tätt och nej, jag har inte satt något stöd för grenarna. Men de ska faktiskt få flytta till ena långsidan utmed det blivande växthuset.

Men vad det är värt alla rivsår och frustrerade suckar. Söta och goda, stora och alldeles underbara!! Med munnen full med naturens egna sötsaker läggs ett försonande skimmer över minnet av buskens alla taggar. Det är värt allt!

Är det inte så här i livet också? Att vi ibland får kämpa riktigt rejält, stå ut med både det enda och andra, men ändå kämpa vidare för vi vet av erfarenhet att det väntar något gott till slut. Att det gäller att inte ge upp halvvägs utan ha målet i sikte?

Vad det gäller krusbär så kan man ju faktiskt stoppa en och annan i munnen ibland för att påminna sig om varför man överhuvudtaget gav sig in i striden, och på så sätt fortsätta vidare tills man får njuta av skördens hela sötma.

När jag tänker efter så är det väl just ett och annat krusbär i munnen längs vägen vi behöver i livet också för att orka kämpa hela vägen igenom? Ett krusbär i form av uppmuntran, en kärleksfull gest, en tröstande kram eller bara ett 'jag älskar dig och du är det bästa för mig'.
Kram <3