Om man inte ens får till en promenad runt kvarteret fastän man är sjukskriven är något fel. Livet händer runtomkring en i full fart och det är lätt att man blir som ett läskpapper som bara suger upp allt möjligt. Det blir svårt att värja sig och tankarna går på helspinn.
Ens egen agenda liksom rinner ut i sanden och de egna behoven placeras långt bak, utom synhåll från alla andra behov som poppar upp lite varstans. Livspulsen och livsnerven som ger ett visst flöde blir lätt en hel flod med strida strömmar som man sedan inte orkar simma emot.
Vems är ansvaret för att hålla koll på hela den här situationen?
Jo, mitt så klart. Vad det gäller mitt liv.
Ditt liv bär du ansvar för. En klok person sa till mig vid ett tillfälle att vi ska stötta varandra, inte bära varandra. Det är ingen som orkar bära en annan särskilt långt, men stötta - det är en helt annan sak. Det förutsätter att bägge parter har sina egna fötter i marken och bär sin egen tyngd.
Jag är sjukskriven. Jag står i ett stort dignande arbete med mig själv och mitt sätt att vara. Mina styrkor är även mina svagheter. Mitt uppdrag är att uppnå balans. Att vara Cia, med hull och hår, fast i mindre skala. Att se den oändliga stjärnhimlen, men genom en fönsterkarm. Att ha en öppen famn, men inte vidöppen. Att finnas med tillgångar, men också med behov.
Nu behöver jag lugnet. Att hinna ta ett bad eller en promenad. Att tänka tanken klart eller bara låta bli att tänka. Att ligga still och fokusera på molnets former utanför mitt fönster. Att plocka upp penslarna och måla och göra mina "läxor".
Tack Gode Gud att det finns personer runtomkring mig som utgör ett övningsfält för mig att träna på. Hur skulle jag annars få möjligheten att öva? All kärlek till er <3
Hur resonerar människan nu, tänker kanske du? Jo, vi ber till exempel.. kanske om tålamod. Jag tror aldrig att det kommer dimpa ner tålamod från skyn, utan förmodligen får man tillfällen att öva sitt tålamod. Det är så jag ser på det hela. Det förändrar också min inställning och har en avgörande betydelse för resultatet.
Jag älskar förmånen att få finnas till för andra, att kanske kunna göra skillnad, använda de verktyg jag fått av Skaparen i min verktygslåda. Men man måste också hålla sina verktyg i trim om de ska hålla, har jag fått lära mig - den hårda vägen. Därför har jag gjort mig lite otillgänglig genom att stänga ner fb och lägga bort mobilen under denna helgen. Jag ska "skjuta av" de inre illrarna, låta hästarna gå på bete och släppa ner alla bollar jag plockat upp eller fångat och således burit på.
Det är lustigt hur livet ibland med all önskvärd tydlighet talar om för oss att det är dags att stanna still, lägga ner och vila.
Det kanske du också behöver? "Bli stilla och besinna att jag är Gud" står det i en klok bok. Det ligger helt klart något i det.
Jag är lydig och lyder, för det blir bäst! Tro mig, jag har lärt mig den hårda vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Stort Tack för att Du tog dig tid och lämna mig en respons.