Hoppas du ska finna ett och annat guldkorn här. För mig handlar denna sida om att göra ett nedslag och sätta på pränt det som är viktigt för stunden - eller evigheten, trots att livet rusar på runtom.
Jag är en genuint tacksam människa som väljer att njuta av det lilla i det stora, så mina lyckopiller kan verkligen variera. Tillvaron är inte alltid enkel, men som en klok person sa till mig: "I alla stora mästerverk är det skuggorna som ger dagrarna dess glans"

Vänligen
/Cia

måndag 11 februari 2013

Knådar som bäst..


Vissa tankar och känslor behöver knådas. Det är en sak att förstå någonting på ett intellektuellt plan, med sitt "sunda" förnuft, en annan att göra sanningen till sin egen där den får landa och bli något man kan acceptera. En verklighet som man kan omfamna och liksom varsamt omsluta. Något som slutligen kan få landa i hjärtat, bara ovillkorligt älskat som det är. För att det är som det är, varken mer eller mindre.

Steg för steg. Jag är inte där än, men jag är på väg. Jag knådar på..

Nedan är en text som jag hittat i en klokbok. Jag tycker den är fantastisk och sinnesbilden finns ofta på min näthinna. Kanske du som läser just nu också behöver påminna dig om att din spricka i kruset kan fylla en funktion och faktiskt bli till något riktigt vackert.


Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera änden i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten över floden.
Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset.

En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde inte det spruckna kruset inte vara tyst längre.

"Jag skäms så förskräckligt ", grät kruset. "jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig så misslyckad!"

"Jag visste inte att du kände så här" svarade mannen bekymrat. "Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen."

När de kommit tillbaka till huset frågade mannen:

"Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?"

"Ja", snyftade kruset.

"La du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor att sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Stort Tack för att Du tog dig tid och lämna mig en respons.