Dagen är här!

Klockan har hunnit trilla över midnatt och jag sitter och samlar ihop tankarna lite innan huvudet ska få vila på kudden. Jag är fortfarande varm och go i kroppen ifrån ett långt och skönt bad. Det är helt otroligt vad jag njuter av att bada. Vardagslyx minsann!

Rigmor & Christer

Nu är dagen här då vi äntligen ska få åka till värmen med våra goda vänner. Denna resa har hägrat ett tag nu och gjort att man haft något att längta efter och se fram emot under en ganska intensiv period tillbaka. Det ska bli så fantastiskt skönt och roligt att få åka med goda vänner också. Det är premiär för vår del.

Denna gång hoppas jag kunna bada och njuta ordentligt. Förra året vid samma tid fick jag vackert se på de andra som badade för kroppen min fixade inte det något vidare. Ni vet, när man kliver i badet, solvarm och småsvettig så krampar man ihop lite av temperaturväxlingen, och sedan slappnar man av när man vant sig. Min kropp är bra på det där första, men inte det andra, vilket innebar skogstokig huvudvärk en stund senare. MEN NU tror jag det blir annorlunda :)

Här hemma håller resten av familjen ställningarna och intar boningen.
Puss på er! Vi älskar er!!

Lev väl!

Hyfsat uppstånden!

Wow. Efter en magsjuka och tredagars migrän på det så har jag nu uppstått! Krafterna är inte tillbaka än, men de kommer. Det är som att jag blir dubbelt däckad nuförtiden av saker då det liksom inte finns några marginaler, men det är väl bara att gilla läget som med allting annat.

Igår lyckades vi alla fall åka iväg en sväng till staden för inköp av ett par nödvändigheter inför nästa veckas resa. Det gick vägen, även om jag var saligt tacksam över alla bänkar som finns för gamlingar... och mig!

Hur som haver så fick jag ett tillfälle att ta mig ur myskläderna och fixa till mig lite och göra mig fin för min man... Eller, vänta nu.. Hur var det nu man skulle tänka? Ja just det! Jag har gjort mig fin för mig själv och för mitt eget välbefinnandes skull.

Nu när vi ändå är på ämnet "tänka rätt" så är vi ju generellt allt för snabba på att jämföra oss med andra, vilket är fel. Så rätt tänkt är jag jättefin idag, jämfört med hur jag sett ut den senaste veckan. Tro mig!!  ;)

Och som grädde på moset kan tilläggas att hjärnan reagerar positivt på uppmuntran och beröm, men den fattar inte om det är någon annan eller du själv som faktiskt ger den. Fiffigt va?!

Så, var lite snäll mot dig själv. Det mår du bra av!

Kram och lev väl <3

Anar regnbågen

Tänk vad det är stort med fina goa vänner! De behöver inte ens vara i närheten för att man ska bli glad av dem. Det räcker med att tänka på dem så finner man tröst. Hjärta till hjärta liksom!

Under ett par dygn här hemma har jag vattnat min maskrosrot ganska rejält, men inom sin tid kommer jag vara  redo att spränga asfalt.

När stormen kommer får man bara hålla i hatten och försöka hålla sig flytande genom alla vattenmassor. Den för med sig en massa bråte och river upp saker med rötterna, men tids nog sjunker vattnet undan och något nytt och fräscht kanske kommer gro i dess spår.

Idag anar jag regnbågen.

Butternut squash

Efter att vid flera tillfällen hört olika tv-kockar sjunga butternut squashens lov så blev det idag premiär med denna grönsak i matlagningen här hemma. Det blev en soppa som faktiskt var riktigt god och det är lika så bra att skriva ner det improviserade receptet här så man kommer ihåg det till en annan gång.

Jag har tagit tillvara på alla fina frön inuti squashen så vi får väl se om det kan bli några plantor med sådana till våren. Den verkar ha riktigt bra lagringsegenskaper dessutom och då gör den sig ju perfekt för odling till husbehov. Man får väl testa helt enkelt. Den ska dessutom vara god att rosta i ugn på ca 225 grader med lite olivolja och flingsalt på.

Så här gjorde jag:

• 1 butternut sqash, min var på ca 850gram
• lite olivolja
• 3 charlottenlökar
• 2 vitlöksklyftor
• 5 cm färsk ingefära
• 2 buljongträningar
• 7 dl vatten
• 1 burk kokosmjölk
• ½ tsk chilisalt (Har gjort en egen superstark med piripiri från Senegal. Jättegod, men stark. Går nog bra med lite chiliflakes och salt istället)

1. Skala och skiva/hacka lök och vitlök tunt, lika så ingefäran.
2. Fräs det hela på svag värme i en gryta ett par minuter tills löken blir genomskinlig.
3. Skala squashen och skär dem i 3-4 cm bitar som får gå ner i grytan och fräsa med i ytterligare ett par minuter.
4. Häll på ca 7 dl vatten, så att det ganska precis täcker squashbitarna. Lägg i buljongen.
5. Låt småputtra i ca 20 min tills squashen är mjuk.
6. Kör med en mixer i grytan så allt blir slätt. En vacker orange puré.
7. Häll i kokosmjölken och chilisaltet.
8. Låt stå lite varmt en stund till på svag värme och smaka av. Lite mer salt kanske?

Servera med en klick creme fraiché.
Idag blev det även nybakade scones till herrarna som var hemma ;)

Jättegott och mättande!!

Knådar som bäst..

Vissa tankar och känslor behöver knådas. Det är en sak att förstå någonting på ett intellektuellt plan, med sitt "sunda" förnuft, en annan att göra sanningen till sin egen där den får landa och bli något man kan acceptera. En verklighet som man kan omfamna och liksom varsamt omsluta. Något som slutligen kan få landa i hjärtat, bara ovillkorligt älskat som det är. För att det är som det är, varken mer eller mindre.

Steg för steg. Jag är inte där än, men jag är på väg. Jag knådar på..

Nedan är en text som jag hittat i en klokbok. Jag tycker den är fantastisk och sinnesbilden finns ofta på min näthinna. Kanske du som läser just nu också behöver påminna dig om att din spricka i kruset kan fylla en funktion och faktiskt bli till något riktigt vackert.


Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera änden i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten över floden.
Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset.

En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde inte det spruckna kruset inte vara tyst längre.

"Jag skäms så förskräckligt ", grät kruset. "jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig så misslyckad!"

"Jag visste inte att du kände så här" svarade mannen bekymrat. "Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen."

När de kommit tillbaka till huset frågade mannen:

"Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?"

"Ja", snyftade kruset.

"La du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor att sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!"

Städar ur kakburken bland annat...

Dag två här uppe går nu mot sitt slut och jag har, likt gårdagen, redan nu hoppat i nattlinnet och lagt mig på sängen. Så mycket intryck, upplevelser och läxor att bearbeta!!

Att jag skriver här blir ett sätt för mig att minnas, men även uppdatera mamma, familjen och andra som ändå bryr sig om mig, på ett effektiv och rationellt sätt. :-)

Morgonen började med att jag fick ett samtal från min nya handläggare på försäkringskassan, och jag måste få säga det, jag har bara träffat fantastiska människor där som tydligare än jag sett mig och vad jag behöver. Rätt personer på rätt plats helt enkelt. Tack och lov!

Sedan har det i rask takt avklarats tre möten med sjukgymnast, psykolog och arbetsterapeut där jag vid det sistnämnda mötet fick granska de bilder och filmsekvenser som togs igår.

Märkligt att se sig själv sådär, men vansinnigt nyttigt och tydligt.

Jag gjorde följande positiva upptäckter:

1) min rumpa är faktiskt bara en bakdel, inte en världsdel :-)
2) jag har bra fotarbete, oftast
3) jag arbetar ganska skonsamt för ryggen!

Men!!!!

1) hur i hela friden håller jag huvudet?
2) nacken?
3) axlarna?
4) för att inte tala om fingrarna och handlederna!!

Bakläxa!

Övriga genialiska metaforer som dykt upp under dagen och stannar hos mig är:

"vaknar en iller och sätter fart -stek den och ät upp den"
"bra! Du har släppt bollen nu och låter den rulla"
"du får inte lägga i ytterligare hästkrafter. Vaknar fler hästar så skjut dem!"
"töm kakburken och städa ur varenda smula"
"det finns gula, orangea och röda varningsflaggor, men du har en svart. Med döskalle på"

Underbart!
Låter kanske förvirrande och lite makabert, men jag förstår precis. Lite för mycket inre drivkraft här än vad som är nyttigt för mig och här är det tuff kärlek och tydlighet som gäller. ;-)

Här ska inte skjutas några hästar, men de ska få gå på bete ett bra tag. Det är lustigt, men de där hästarna följer med mig som metafor verkar det som. Inte förstå gången någon talar med mig i de termerna.

Nu ska jag renskriva lite anteckningar och småpyssla lite innan det blir en tidig kväll igen. Efter morgondagens besök hos sjukgymnast och läkare ska jag ju ta mig hem och faktiskt implementera allt nyttigt jag lärt mig. Förståelse och att komma till insikt är en sak, sedan att leva sina insikter är en annan.

Kram, och lev väl!

Äppelmuffins var det!

Nu har jag redan lagt mig i min fina blåvitbäddade landstingssäng nere i kulvertarna under Västerviks sjukhus. Ett patienthotell vid namn nattvilan 1.

Bussresa upp och sedan lunch och inkvartering här nere. Extremt trött i huvudet blev jag något fundersam över att det stod Gotlands kommun på lakanen?!

Efter att ganska snabbt i alla fall betryggat mig själv om att, jo, du är på rätt plats skyndade jag vidare till mitt första besök.

Ni anar förvirringen? Nä nu kan jag lite stolt ändå konstatera att jag hittade rätt och var i tid! Bara en sådan sak.

Tre olika besök på raken, vilket det sistnämnda överraskade mig mest.

Jag fick ett recept på äppelmuffins och ombads att baka medan jag filmades. (???!!!)

En snabb flash drog igenom sinnet där jag såg framför mig hur det gjordes en "hela rehabSverige bakar" och blev full i skratt. En trött Cia och en sådan där förmåga, ni vet, att under en millisekund länktänka hur mycket som helst.

De blev fina hur som haver och hon som filmade är arbetsterapeut. Hur gör jag när jag gör saker, är frågan som ska få ett svar. Och framför allt, hur kan jag göra det bättre och mer skonsamt för min kropp, antar jag.

Nåväl, det får vi se imorgon. Nu ska jag sova gott har jag bestämt! Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Puss & kram

Svaghet?

Det är många tankar som susar i kupan vare sig man vill eller inte ;-) Sitter i bussen på väg upp till Västervik och smärtteamet där. Jag ska ha tre dagar fyllda med träffar hos sjukgymnast, arbetsterapeut, psykoterapeut och läkarbesök med smärtblockader. Sedan blir det bussen hem igen på fredag em.

Så tacksam över den hjälp jag får samtidigt som jag vet att ingen kan göra "jobbet" åt mig. Jag måste själv se till att jag lever ett hållbart liv och tar ansvar. Man måste vara rädd om sin kropp, var ska man annars bo? ;-)

Det är en utmaning att hitta ett nytt "normalt" när man hela tiden jämför sin egen forna kapacitet. Hm:/

Som nu till exempel känns det som en tröskel att lite förvirrat kliva över att rodda en resa och boende för mig själv denna gång när jag tidigare i livet utan en tillstymmelse till oro åkt till Polen med fem högstadieklasser.

Det är lite skillnad och jag blir lätt både frustrerad och ledsen. Men vad katten tjänar det till?? Inte ett skit rent ut sagt!!

Så pågår fortfarande den ständiga debatten inom och med mig själv.

Det var en klok person som en gång själv hade fått frågan och nu frågade mig...
Vad har du för förakt för svaghet? Jag slog genast ifrån mig och sa att jag aldrig har föraktat någon som varit svag!

Jo, dig själv och din egen svaghet! Blev svaret.

Så klokt!

Lyssnade på en intervju på Efter Tio med Malou idag om ett synnerligen lyckligt och tacksamt par med en kärlek som går på djupet och verkligen ser bortom ytan.

Mannen, Kim Nilsson, har den ärftliga neurologiska sjukdomen neurofibromatos recklinghausen, i vardagsmun kallat elefantmannens sjukdom. Det är en godartad tumörsjukdom som i Kims fall har satt sig i ansiktet och liksom tagit över. 

De har ett gott liv och tre friska barn tillsammans och Josefin säger att hon har fått sin drömman, underbar på alla vis.

Malou frågade honom om hans goda självkänsla och han sa:

Kim och Josefin. Foto: Stefan Lindblom / Helsingborgs-Bild

 

 

 "Det gäller att acceptera sin situation som man har

 och våga njuta av livet. 

Det är fel att sitta och tänka 

att man inte är värd någonting 

 eller duger till något 

och sätta upp små mål

 som man kan klara"

Se klippet i sin helhet här.

I pray for you. I need you to survive.

Idag är en nååågot bättre dag och jag måste få säga hur upplyftande det är att få läsa era uppmuntrande kommentarer och vänliga ord, både här och på facebook. TACK! Jag blir varm i hjärtat och det gör eländet mer uthärdligt. Det känns så påtagligt att vi behöver varandra. Är skapade och designade för gemenskap. Ensam är inte stark. Ensam är bara... ensam.

Att dela med sig är en aning sårbart och utelämnande. Det är lätt att tänka missmodiga saker som att man är rädd att andra ska tro att man bara söker sympatier och bekräftelse, eller gnäller. Men jag konstaterar att det är att undervärdera kraften i att faktiskt se till hela sin styrka. Och då menar jag att inkludera de människor man har fått till gåva omkring sig. För vi finns till för varann.

Vi kanske behöver visa vår sårbarhet en aning mer. Styrkan och kraften som ligger i vetskapen av att någon annan bryr sig och ber för en när det är tufft är oerhörd! Att få vila i någon annans bön, kanske när man inte ens orkar be själv.

För dig som kanske inte har den tron och ber, så kan det räcka med att definiera hela grejen med bön för någon annan som att man riktar alla sina positiva tankar och önskningar åt en person. Och bara det är ju en kärleksfull gest som jag tror kan förvandla situationer och faktiskt gör något inom en själv, när man osjälviskt önskar gott för andra.Jag, i min enkla gudstro, är övertygad om att det finns en mottagare för dessa önskningar/böner och det är helt fantastiskt!

Jag blev påmind om detta under Gospelgudstjänsten då Higher Ground Gospel Choir sjöng en sång utav Hezekiah Walker och som bägge mina döttrar talat sig varma om för att den ligger dem varmt om hjärtat. De har bägge två, i olika omgångar, rest till Chicago och sjungit med och för andra, och där fått till sig denna sång. Jag kan inte återge deras berättelser om vad de upplevde i samband med denna sången, men det var stort. Kanske jag kan få återkomma till det.

Lyssna på sången, låt den ljuda inom dig liksom inom mig, och vet att du är älskad och behövd!

Gahhh!!! Frustrerande!

Om du som nu börjat läsa brukar hitta hit för att du brukar finna ett piggt och positivt inlägg bör sluta läsa nu. För nu är jag frustrerad och tänker gnälla.

Jag försöker lära mig att inte leva på en hälsokredit och det är i sanning ett hårt arbete! Som att balansera upp en totalhavererad ekonomi á la Lyxfällan, fast med kroppen istället. Min bägare rinner så snabbt över, men tyvärr vet man inte riktigt när det blivit för mycket. Kan vara lätt att se i efterhand, men inte just då.

Idag var jag på en fantastiskt Gospelgudstjänst, bara för att njuta och lyssna, bli påfylld helt enkelt. Jag kan ju inte låta bli att dansa med och klappa i händerna och det ynkliga var droppen som fick bägaren att rinna över denna gången. På vägen hem känner jag att det går raskt utför så mannen släpper av mig hemma då vi hade en annan tid att passa. Jag tar mig in och upp i soffan varpå jag däckar där helt.

Jag försöker ju nu hitta ett nytt "normal-läge". Mitt fd normalläge höll på att ta död på mig så jag jobbar på att lära om. Dvs leva en vardag med ett acceptabel medicinintag och sedan hålla mig till det jag kan göra utan att behöva använda de tunga medicinerna. Rätta munnen efter matsäcken, bildligt talat.

Så lite handklappning alltså.... Gahh!!

Fast bakgrunden var ju den att det blev för mycket igår. Jag städade en toalett. Dvs torka golv, handfat, toa, spegel och fixa in nya handdukar. Vanligt pyssel ni vet. Jag var duktig, delade upp sysslan under hela dagen. Bäddade en säng och satte på en tvättmaskin. Solen sken ju också så jag fick faktiskt till en promenad. Det var så roligt allt ihop, men visst, jag kände att det var på gränsen.

Så klart sov jag inte något bra alls den natten. Vaknar ideligen av domnade armar, kramp i nack/axelmuskulatur och galen huvudvärk. Att vakna med huvudvärk, illamånde och yrsel är tyvärr ett normalläge för mig. Man blir liksom avtrubbad när man har det så konstant och det blir bara att gilla läget.

Nåväl, nu har det lugnat sig något så jag faktiskt kan avreagera mig lite här. Och det är ju bättre än det varit! Förra julen kunde jag inte ens hacka upp en lök innan det triggade så hårt att jag blev däckad!! (dvs har så ont att jag trots mediciner spyr av smärta) Jag är oftast ganska tålmodig, men ibland blir jag så galet trött på att jag inte kan röja på lite som vanligt folk!! Jag menar... hallå. Det var ju inga stordåd som uträttades precis. Fast tydligen i min nuvarande värld.

Perspektiv damen, perspektiv!
Jag har ju nyligen lyckats få ihop mat till ett bröllop och ändå hållit hyfsad "smärtbudget". Tror för övrigt att det är svårt för någon annan att förstå den enorma segerkänslan i det.

Så egentligen är jag väldigt tacksam, men också högst temporärt mycket frustrerad. Och det jobbar jag också på att det ska få plats. Tro det eller ej, men man kan faktiskt vara för positivt orienterad.  (Och om du nu ändå har tagit dig igenom denna klagoskriften, så njut i tacksamhet nästa gång du städar lite och faktiskt fortfarande mår bra efteråt)

Så. Nu har jag klagat färdigt. :)

Hoppas bara jag är tillräckligt alert för att kunna gå på Sound of Joy's övning imorgon. För det är ju påfyllning för den inre människan som heter duga, och det gäller ju att hålla den pigg och vital, utan att för den skull däcka kroppen. Snacka om balansgång.

Fick en bild med en text på utav den ena dottern tidigare i afton som hon sett och tänkt på mig. Den är nog väldigt sann. Tar med mig den och smakar på den. Jag älskar dig! Godnatt!