Det är alltid med stor förberedelse och djup närvaro jag tar mig an dessa uppdrag. Så viktigt att det får kännas äkta och personligt, även om jag då inte känner vederbörande. Den punkten kommer dock snart att förändras. Jag sitter vid pianot och lyssnar till prästen, och inser gång på gång, att jag njuter av att få lyssna till så vackra buketter som binds av minnen gällande denna person som nu gått in i sista vilan. Som om man lärde känna en person i efterhand.
Denna varma och genuina kvinna som skulle begravas beskrevs som en riktig husmor som lagade all mat från grunden, alltid satt med stickorna framför tv'n, en sådan som aldrig tog till halvfabrikat.
Förutom att allt detta var alldeles ljuvligt för hennes omgivning, så påminde prästen om hur viktigt det är med våra relationer med varandra. Att de tyvärr för ofta liksom baseras på halvfabrikat och inte hinner "bakas" från grunden och bli sådär genuint och mustigt gott.
Hmm...
Det tål verkligen att tänkas på.
För ett antal år sedan när jag blev allvarligt sjuk och inte kunde klara av att laga mat, så tröstade min psykolog mig med att det just är för sådana här tillfällen det finns halvfabrikat. Och jag insåg vad hon menade och lade ribban efter förmåga och inte egen förväntan.
Men överfört till relationer blir det en helt annan sak. En djup relation är ett långkok! Ingen halvfärdigt värmeprojekt. Det där tål att kluras vidare på... minsann!
Godnatt alla rara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Stort Tack för att Du tog dig tid och lämna mig en respons.