Lite ytfix är ju ingen idé!

Jag blir alldeles till mig och lycklig så det spritter i kroppen av våren. Det är en ständig upptäcktsfärd i trädgården där det har hänt någonting nytt varenda dag. Somligt verkar nästan växa cm-vis per dag. Vilken inneboende livskraft det finns i allt det som till synes verkar dött. Åh vad det är uppmuntrande!!

Vintern och den tunga blöta snön har verkligen gått hårt åt somligt. Mitt äkta kvittenträd har fyra fläkta grenar som jag måste försöka såga av. Har läst mig fram till att det inte är någon idé att försöka foga samman eller binda ihop grenarna mot stammen. Endast ytbarken växer ihop, kärnan gör det aldrig. Då blir det känsligt för nästkommande snömängd eller något annat. Då är det bättre att kapa och vänta på att det läker ihop och kanske nya skott får skjuta fram.

Återigen påminns jag om de slående likheterna med livet. När något är trasigt och fläkt, kanske det inte hjälper mer än temporärt med att staga upp det och försöka fixa till det på ytan. Kan det inte läka inifrån och ut så är det ingen idé. Det blir sårbart och kanske än värre.

Nä, ibland måste man fram med sekatören (eller sågen i detta fall) och bli av med det fläkta, i hopp om att nya skott och grenar bryter fram. I hopp om att den inneboende livskraften i trädet räcker till att läka såren på ytan, som faktiskt inte bara håller sig ytligt. De går djupt!


Jag kan inte låta bli att tänka på mig själv som det där trädet, som behöver djupa rötter när stormen yr, som inte alltid blommar och bär frukt, utan ibland måste gå in i en viloperiod. Somliga av mina grenar bröts av. De har fått kapats en efter en, även om man hoppats på att man skulle kunnat spänt ihop grenen mot stammen och att det skulle växa ihop, men nä... Sågen fick komma fram.

Nu är det bara att lugnt försöka pyssla om trädet så livskraften kan komma till sin rätt och att nya skott får bryta fram och växa sig starka. Det tar sin tid, men vem vet, tids nog kanske både jag och mitt kvittenträd har en välbalanserad krona. Jag får väl pyssla om både mig själv och mitt kvitten i hopp om att det blir en praktfull krona till slut. Förhoppningsvis kommer det blomma på de grenar som finns kvar, även om de blir få. Fyra stora grenar har gått av. Men jag blommar ju också lite, om än inte så ymnigt och yvigt, så jag hoppas på rosa vackra blommor i det lilla.

Annars är det "lite här och lite där" i trädgården som gäller. Små stunder med lite rens. Får ju hushålla med de där grenarna jag har kvar. Men det är så bra att jag får hjälp av mannen. När jag väl klippt eller rensat en korg full så hjälper han mig med tömningen. Korta stunder blir det, men det är ju det som är så bra.

Det är vår trädgård, och vi tar det med ro. Ingen massa måsten eller krav. Det är hälsokällan som man bara ska dricka ur, inte drunkna i. Tillräckligt mycket så det bygger upp, och inte för mycket så man blir dålig.

Balans... Jomenvisst. Min ständiga läxa! ;)