Tarzankostymen inhängd!

She's alive :)

Det har hänt så galet mycket de senaste dygnen så jag tror jag hunnit med med alla typer utav känslor i en bergochdalbana utan dess like. Samtidigt som den extrema närvaron hos mig som "Tarzan" givetvis infunnit sig och jag har tågat på och hållit ihop.

Hmm.. det där med "Tarzankostymen" som vi alltid pratat om i min familj, som den superwoman-roll man kliver in i när det behövs är ganska missvisande, om man nu tänker efter. Tarzan har ju inte mycket till kostym och dessutom är han man.. Men jaja, har räddar situationen i alla fall och Tarzankostymen som metafor får nog hänga med. :) Idag är den i vart fall inhängd i garderoben.

Många processer är på gång för egen del men där vilar jag i att alla duktiga personer jag har omkring mig verkar för mitt bästa samt att Gud håller mig i sin hand. Men det där med att få något man förstår rent intellektuellt att trilla ca 30 cm ner i hjärtetrakten är en resa i sig som inte alltid är spikrak.

I Guds hand och goda läkares vård är även mamma som fick föras med blåljus in till Lasarettet igår med 40.6 grader i temp med panodil i kroppen. Lunginflammation och en allmänt inflammerad kropp protesterade till slut ljudligt. Hon är en sådan där som jag. Som bara uthärdar både det ena och det andra för att man har så mycket smärta ändå och liksom inte kan urskilja det ena från det andra. Och så går man och försöker för länge. Eller... är det kanske jag som är som hon? Nåväl, hon är under god vård och får dropp och antibiotika intravenöst. Och mamma, om du läser detta... JAG ÄLSKAR DIG!!

Kören Equmenica som mamma leder från pianot. Bild sedan i somras då de uppträdde på hembygdsgården Qvarnaslät.

 Marcus & Alexandra igår

Hon hade givetvis mycket hellre varit med och firat Alexandra som hade bjudit in till Öppet hus/lägenhet i samband med hennes födelsedag. Men det får bli en annan dag. Det blev hur som helst en mycket lyckad kväll med ett 50tal personer som gott och väl fick plats och hade mysigt i hennes och Marcus 2:a. Och pajbuffén smakade gott och räckte och blev över :) Mer om det en annan gång.

Sedan går mina tankar och böner till människor i min närhet, både stora och små, som går igenom tuffa
saker. Tänk vad viktigt det är att vi har varandra, i all vår brustenhet, precis som vi är. Med en kärlek som gör skillnad på sak och person, som är ärlig och uppriktig även om det är smärtsamt. Man behöver spegla sig i varandra och hjälpas åt att tänka klokt, lyfta på stenar och hjälpa till att bära dem..

Jag är så glad för att jag får vara still och bara vara just nu. För jag mäktar faktiskt inte med något annat. Smärtnivån är på topp, men jag har inte avgrundsmigrän och det är ju fantastiskt. Annars är jag rätt sliten om jag ska vara ärlig. Men mannen är på jobb, jag hade rester att äta och fick till en uttagsrunda på apoteket så det här ska nog gå vägen.

Har fått ett vitt kuvert med en lunta i från Försäkringskassan med text att ta in och förhålla mig till. Men det tar vi en annan gång. Som sagt.. det var en omtumlande dag igår och jag har bra folk omkring mig som är trädda på samma tråd.

Var rädda om varandra.

Kram Cia