Ett krusbär i munnen...

Igår plockade jag av krusbären på den gröna busken, och det var i sanning en taggig historia! Dessutom är det krångligt då grenarna liksom vill spreta åt alla möjliga håll och gärna nästla sig in i varandra. Och ja, de står lite tätt och nej, jag har inte satt något stöd för grenarna. Men de ska faktiskt få flytta till ena långsidan utmed det blivande växthuset.

Men vad det är värt alla rivsår och frustrerade suckar. Söta och goda, stora och alldeles underbara!! Med munnen full med naturens egna sötsaker läggs ett försonande skimmer över minnet av buskens alla taggar. Det är värt allt!

Är det inte så här i livet också? Att vi ibland får kämpa riktigt rejält, stå ut med både det enda och andra, men ändå kämpa vidare för vi vet av erfarenhet att det väntar något gott till slut. Att det gäller att inte ge upp halvvägs utan ha målet i sikte?

Vad det gäller krusbär så kan man ju faktiskt stoppa en och annan i munnen ibland för att påminna sig om varför man överhuvudtaget gav sig in i striden, och på så sätt fortsätta vidare tills man får njuta av skördens hela sötma.

När jag tänker efter så är det väl just ett och annat krusbär i munnen längs vägen vi behöver i livet också för att orka kämpa hela vägen igenom? Ett krusbär i form av uppmuntran, en kärleksfull gest, en tröstande kram eller bara ett 'jag älskar dig och du är det bästa för mig'.
Kram <3