Vad skönt det är att tänka på att man aldrig blir riktigt mogen, i den där meningen av att man blir färdig.
Det känns som om mognad är en ständig process i flera lager och dimensioner.
Och är det inte ljust det som är själva tjusningen om vi nu tänker efter. Processerna som leder till något annat. Utvecklingen som ständigt sker om man vill se den.
Statiskt känns nästan som ett fult ord. Progression känns mer livsbejakande. I min värld.
Det finns ständigt nya insikter att erövra, nya sätt att se saker på, att reagera på helt annat vis än innan då man nu har en annorlunda förförståelse.
Vi är alla under olika mognadsfaser. Sida vid sida av varann. Bara konstatera utan att värdera.
Det blir bra till slut och alla faser och stadier har sin uppgift att förädla en som person.
Ibland behöver man mogna ihop med andra, ibland knåda tankar och känslor för sig själv. Men glöm aldrig att vi är skapta för ett liv i gemenskap med en gnutta gudomlighet i oss var och en!
Det pockar också på och behöver bejakas, och så får vi då en slags inre kompass att förhålla oss till, mitt i all denna process av mognad. Självständigt, men vid sidan om andra.
Ingen är färdig! Tack och lov :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Stort Tack för att Du tog dig tid och lämna mig en respons.