En av dessa dagar.

Det finns vissa dagar när man inte direkt är till glädje för någon, inte ens sig själv. :) Och idag är en sådan dag. Men men, sådant är livet och det är okej det med. Det måste det vara. Jag blir lite matt i pälsen av att gå dag ut och dag in med feber, molande värk och svetten rinnande längs med ryggen vid minsta lilla ansträngning, som att gå upp för trappan, eller sätta en spade i marken.

Lite trött på att sakna ork faktiskt. Eller, ganska mycket trött på att sakna ork. Men jag ska inte klaga, bara konstatera fakta. De viktigaste sakerna i livet fungerar, typ mitt äktenskap och relationen till min familj och närmsta vännerna. Idag har mannen jobbat så det har varit lugnt även här på hemmafronten. Aktivt tackat nej till gott sällskap för att knopp och kropp behöver vila.

Kommer dock på mig själv att inte ens få till det där med att prata i telefonen utan att gå och göra någonting hela tiden. Gahh... Jag är hopplös! För mig fungerar smärtan så. Jag liksom rör på mig av bara farten för att distrahera smärtan. Har oerhört svårt att bara sitta ner och slappna av. Och inte blir det ju bättre för det precis. Det är väl inte för inte som det är min främsta läxa. Och att även erkänna dessa typer av dagar för mig själv. Stanna upp inför att något faktiskt jobbigt för att kunna handskas med det rätt nu så det blir bättre sedan.

Jaja.. det är väl dags att säga over and out med detta, föga inspirerande inlägg, för i afton. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter och ny nåd.