Förnöjsamhet!

Jag skulle nog vilja påstå att en av mina bästa egenskaper, som jag själv förvärvat, är förnöjsamhet. Detta ljuvliga mentala tillstånd som kan utmejslas ur de mest kärvaste av omständigheter.

Att jag skriver själv förvärvat är för att jag tror att det inte är något man föds med. Däremot kan man födas in i en familj där detta är en rådande röd tråd. Och så är det nog. Jag har goda exempel på förnöjsamhet i min närhet. Och definitivt avskräckande exempel på att man aldrig är nöjd, utan bara vill ha mer eller bättre. En slags rastlöshet som på något sätt förlamar möjligheten till njutning av det man har här och nu.

Nu ska man inte förväxla förnöjsamhet med att man saknar ambitioner, mål eller framtidsdrömmar. Eller bara förlikar sig med näst bäst. Icke. Men att kunna njuta av nuet, glädjas över det man har för stunden, den kapacitet som för tillfället råder, gör ju att hela tillvaron känns bättre. 

Därför söker jag förnöjsamhet. Att välja att se att jag är en lyckligt lottad människa för jag väljer att uppskatta det jag har, även i det lilla. Just nu är det lite vila som gäller så den där molvärkande kroppen får vad den behöver för att bära mig lite till. Utanför fönstret hör jag det där rofyllda sällsamma porlet från dammen som jag kommit att älska.

Sedan ska jag pyssla ut lite grejer i vår älskade gamla husvagn för att senare i afton tuffa iväg mot Nyhem. Åh vad vi drömmer om en nyare och finare husvagn, men den vi har är vår och är mysig i all sin enkelhet. Ett eget litet hus på hjul. Möjlighet att stanna där det behagar och rå sig själv. Frihet i en liten ask.

Ibland tror jag att vi människor missar så många lyckopiller och guldkorn som finns mitt framför ögonen på oss då vi inte upptäcker dem för vi är på jakt efter något annat. Ibland får man jobba i rejäl motvind för att få upp ögonen för det som ändå är bra, när mycket är jobbigt. Inte minst när det kommer till hälsa. Då är det lätt att vanmakten och frustrationen tar över.

Nu är det ju inte så att jag alltid går omkring som tjuren Ferdinand som trivs bäst under sin korkek... eller... kanske förresten. Han blev ju rätt förtretad vid tillfälle när jag nu tänker efter och tappade konceptet fullständig där ett tag. Men rätt snabbt hamnade tillbaka till sitt grundläge.

Vissa saker har jag haft jättesvårt att hantera och har fortfarande, inte minst när det kommer till det där med hälsan. Att kroppen inte klarar av det jag vill och att jag inte kan jobba till exempel. Jag får jobba med att lära mig vara förnöjd med det jag har, det tillstånd som råder, det jag kan för stunden och att se möjligheterna utifrån det - det är min största batalj som oftast.

Så.. Det gäller att stanna upp, räkna de välsignelser man tar för självklart och välja att inta sinnesstämningen förnöjsamhet. Den går att öva upp! Jag lovar :) Ett ständigt pågående projekt.