Stora djupa andetag..

Det finns somliga erfarenheter man inte vill ha, men man får dem vare sig man vill eller inte Det är bara att gilla läget. Idag har jag varit och lämnat in mina nycklar på min arbetsplats, eller jag kanske ska säga fd arbetsplats. Dokument på beslut om "sjukersättning" är lämnade vilket kommer resultera att min anställning i kommunen avslutas. Phew..

Wow.. Det finns en sådan bottenlös sorg i detta så att det är svårt att sätta ord på. Så jag skiter nog i det. Men det måste sägas, för att det ska bli verkligt. Jag har varit lärare, jag är inte längre lärare.

Däremot är jag en pedagog och den gåvan är tack och lov inte knuten till en anställning, utan ligger nedlagt i mig som en gåva att förvalta. Jag har verkligen älskat att använda min pedagogiska förmåga i tjänsten som lärare på en fantastisk högstadieskola. Alla skolor har sina fel och brister, och "sanningen" ligger nog förmodligen i betraktarens ögon.

Men i min värld så utgörs skolans själva essens utav de människor som verkar och arbetar där. Och jag är så utomordentligt glad och stolt över alla de fina kollegor som jag har fått haft genom dessa år. Tillsammans har vi kämpat mot samma mål och drivits av en enda sak, elevens bästa.

Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på både elever, kollegor och annan skolpersonal, och det är ju egentligen fantastiskt att få känna så! Och det är det jag försöker fokusera på nu. Att jag faktiskt fick uppleva allt detta och vara en del av det. Att komma dit som ett bra råmaterial och slipas tillsammans med elever och kollegor till att utvecklas och förädlas som lärare och person. Dessutom fann jag goa vänner längs vägen <3

Skolan handlar om lärande, på så många olika områden. Det är ingen statisk förutsägbar process, utan i allra högsta grad en dynamisk vindlande process som tar ut sina egna svängar. Därför tycker jag att de som arbetar i skolan dagligen, med att försöka göra det obegripliga begripligt, det ohanterliga hanterligt, och vara medvandrare och guide igenom hela processen, är helt fantastiska! Det handlar om så oändligt mycket mer än att bara leverera kunskap. Inte minst under de omvälvande högstadieåren.

Som jag älskat att vara med i denna vindlande process.. även om ekvationen lärare, arbetstid, resurser och förutsättningar, inte alls går ihop.

Men nu är det jag som får ta skeden i vacker hand. Gå igenom en annan, knappast önskvärd vindlande process, där jag i allt större grad får vara eleven. Eleven som faktiskt har fått tagit över ansvaret för sitt lärande själv, då det handlar om att leda sig själv klokt, efter rådande förutsättningar.

Man kan leda en ko till vattnet, men den måste dricka själv. Du kan bara undervisa en elev och tillhandahålla kunskapen, men det är bara eleven själv som kan omsätta det hela i praktiken och faktiskt lära sig. Själva kunskapandet får man ta hand om själv.

Tänk vad makalöst ändå... att jag fått vara en del av allt detta. Jag är tacksam, även om jag mycket sorgset och frustrerat konstaterar, att det inte spelar någon roll om man VILL gå någonstans om kroppen inte bär en. Jag har ju så mycket krut inuti...  Det är bara att ödmjuka sig inför faktum och se möjligheterna där man står.

En stor varm kram till alla fd elever, kollegor och annan personal, som på ett eller annat sätt varit en del i min tid på Madesjöskolan, Nybro.

Ni är GULD värda. <3